Tre veckor efter.

Skrevs 8 sept 2009:

Det finns dom som säger att jag verkar mer samlad än vad de trodde jag skulle vara. Vilket ju är sårande. Som om min sorg borde anpassas efter deras bild av hur den ska se ut. Kränkande.

Jag gråter ofta, och skriker i bilen. Är nog inte så utagerande eller dramatisk i mitt beteende med andra närvarande. Känns olustigt, som att jag skulle behöva spela upp för andra hur det känns i mitt inre för att de ska få en bild av hur det är för mig. Jag skiter i dom. Det är min sorg, den som har empatisk förmåga kan föreställa sig vad jag går igenom. Kanske.

Jag kan säga att jag är glad att mammas och pappas död och skilsmässan redan har hänt. Inte så att jag är härdad, det kan man inte säga. Men ändå, jag har varit med om jobbiga perioder tidigare. Det finns ett efter. Och jag tänker att det måste det väl finnas nu med, fast det nog tar längre tid.
Det är det absolut värsta som hänt mig. En bit av mitt kött är bortslitet. Inte för att låta melodramatisk, men för helvete, att vara pappa till Tore och Ragnar är en del av mitt jag, min existens. Det var för mig en del av meningen med livet, en stor del. Under hela mitt liv skulle han finnas, jag skulle bli farfar och vår relation skulle förändras under livets lopp. En bit av mitt liv, min framtid, mitt vara är förstört, raserat. Det är orubbligt, så brutalt, att försöka "ta in" denna klippvägg precis framför en. Så fruktansvärt fel.