Skuld

Upprepade gånger har folk sagt till mig -'Det var inte ditt fel'. De vill mig nog väl, det förstår jag. Tanken är att skuldkänslor ska bort för att det är en negativ känsla, en självanklagelse utan mening och nytta. Det är i alla fall så
jag tror de tänker.
Men det är klart det är mitt fel. Om det fanns någonting jag kunnat göra för att det aldrig skulle ha hänt, och det måste det ju funnits, så är det givetvis mitt fel. Jag var hans pappa, herregud. De flesta inser att skuld följer av ansvar. Vem vill ha en värld där föräldrar varken har eller upplever ett ansvar för sina barns uppväxt, välmående och överlevnad?
Så jag har träffat flera som tycker att jag bara ska lägga skuldkänslorna åt sidan, att det helt enkelt är fel att känna tyngden av sin stora skuld. Men det kan man inte. Jag tror inte det går och tvivlar på att det är meningsfullt att försöka.
Någonstans finns ett tankefel. Om det är sant att det finns ett ansvar så är det också sant att det finns en skuld när det går åt helvete. Det finns en verklig skuld. Men om skuldkänslor ses som en negativ "känsla" så blir det kanske förståeligt att det anses rätt att den ska rensas bort. Verkligheten är dock en annan. Men inte är det fel att ha skuldkänslor, det är fullt naturligt och självklart i en situation där man har en del av ansvaret och det går så fruktansvärt fel. Jag kan inte se någon möjlighet att komma undan.
Jag tror snarare det är nödvändigt att titta på sin upplevelse och skuld, bearbeta det så gott det går och betrakta sitt eget agerande och ansvar i ett sammanhang. Tyvärr är ett såpass rationellt sätt att tänka tabu.

Det kan vara så att människor tror att man kan gå genom livet utan skuld och att därmed skuldkänslor alltid är fel. En så verklighetsfrämmande inställning är nog inte så genomtänkt. Utan tvekan är det vår mänskliga lott att inse gapet som finns mellan vilka vi valde att vara och den vi skulle kunnat vara. Alldeles speciellt när tillvaron utmanas genom ens minderårige sons död.

Vad jag kan ta ansvar för är mitt eget agerande. Allt som jag borde gjort och insett utgör min skuld att bära. Betyder det att de som skuldbelagt mig, som Ulla, har rätt? I sak har hon naturligtvis rätt i att om jag agerat helt annorlunda så hade det aldrig hänt, helt oavsett när och hur jag borde varit denna andra person. Hon har ändå fel i sitt kränkande bemötande eftersom det är jag som ska lära mig leva med skulden, och någon hjälp till att se i backspegeln vad jag kunde och borde ha gjort inte alls behövs. Det blir grandiost och förmätet att ta på sig rollen av domare över mitt liv. Men framför allt har hon fel därför att hon tror det går att leva utan att ångra något och att man ska bortse från alla omständigheter och ta på sig allt själv.

Antingen bestämmer jag mig för att jag kan bära min skuld och att resten av livet ändå kan bli meningsfullt, eller också blir bördan mig övermäktig. Men jag tänker inte ta på mig all skuld själv. Jag är inte omnipotent och kan styra allt som händer i mitt liv. Mitt ansvar begränsar sig till mitt eget agerande. Och det fanns runt Tore ett större sammanhang av påverkan än bara den jag var. Av någon anledning är det för vissa tabu att skildra detta, till och med min yngre bror kan förhålla sig som om min vrede över psykiatrins inkompetens och exfruns jävlighet är projektioner för att undvika egna skuldkänslor. Som om endast jag borde bära skulden. För mig blir det obegripligt.
Det är ytterst kränkande. Jag försöker inte undkomma mina skuldkänslor, för mig är de självklara. Men varför ska jag blunda för moderns sjukliga manipulationer och en fullständigt inkompetent psykolog som ställde sig på hennes sida? Ska jag bortse ifrån att de drogade ner Tore för att psykologen saknade terapeutisk förmåga?
Varför skulle jag som en martyr ta på mig hela skulden själv?