När jag försöker läsa "journalanteckningarna" som Henrik skrivit blir det obehagligt på många sätt, oftast orkar jag bara med det en kort stund. Givetvis blir jag starkt berörd över hur utsatt och övergiven min son var, helt säker på sin egen otillräcklighet och utan tillförsikt inför framtiden. Han var övertygad om att ingen hjälp fanns att få, och tror inte på andras goda intentioner. Det verkar som Tore ser sig som helt hänvisad till att själv klara upp sin situation. Så det var det han gjorde.
Självklart är detta mycket upprörande att ta del av, men det är mer än det som knäcker mig när jag läser. Givetvis förstår jag att dessa anteckningar knappast ger hela bilden av vad som utspelade sig när de träffades - men det är åtminstone den version Henrik själv vill ge efter Tores död. Därför är det skrämmande att Tores tankar skildras som så främmande för psykologen. Henrik finner Tores upplevelser obegripliga och måste börja spekulera om autism för att kunna hitta någon förklaring. Intrycket blir att Tore är knäpp eller galen.
Hur är det möjligt? Jag själv har upplevt det Tore beskriver, dels som yngre tonåring men även i perioder som vuxen när jag befunnit mig i speciellt utsatta situationer. Och min äldste son såg nog världen och sig själv på motsvarande sätt i ungefär samma ålder, och dessa känslor är inte helt bortraderade för honom än i dag. Många människor skulle kunna känna igen sig i det Tore var med om, det är något de skulle känna igen i sig själva från någon tid i livet.
Men inte psykologen Henrik, för honom är det helt främmande. Åtminstone kan inte jag se någon förståelse i texten över vad som leder fram till att vi människor tidvis fastnar i dessa tankegångar. Det finns ingen strategi som Henrik vill använda för att stödja pojken till mod och tillförsikt, det finns ingen plan. Psykologen ställer gärna varför-frågor, vilket de flesta vet är tämligen meningslöst i ett terapeutiskt sammanhang. Speciellt för en förvirrad och uppgiven tonåring. Lämpliga följdfrågor saknas så samtalen hålls på en ytlig nivå. Det saknas en strävan från Henrik att hjälpa Tore tolka sina upplevelser, och alltså skapa en mening i det han är med om i ett längre perspektiv, som en del i vad vi människor behöver gå igenom.
Kort sagt är Henrik utan kunskap om vad som krävs för att bearbeta den existentiella utsatthet Tore upplever. Istället ges psykofarmaka. Därefter verkar psykologen mer inriktad på att bli kompis, eller vad jag ska kalla det. Det finns en tillbakalutad attityd där Henrik verkar vänta på att Tore ska få förtroende för honom, och då kanske öppna sig mer. När jag läser är det istället tydligt att Tore ger upp möjligheten till närmare kontakt, efter att han insett att stödet uteblir från Henrik. Alldeles säkert gör också psykologens nära kontakt med modern att Tore tvivlar på att tillit är möjlig. För mig blir psykologens tanke att genom biljard få förtroende som terapeut helt befängd. Skulle jag tro mer på min egen terapi om min terapeut väljer att spela badminton med mig när vi ses? Man får väl förtroende för sin terapeut när man märker att terapin hjälper, terapeuten skapar tillit genom att bedriva terapi, det finns inget annat sätt. Men det gör inte Henrik.
När jag träffade Henrik efter min sons död tog jag upp att jag inte trodde han genomskådat Karin alls. I hans garv fanns mer än en antydan till spydighet - han var nog övertygad om att han som utbildad psykolog inte kunde ha fel i sin bedömning. Trots att jag känt Karin i mer än tjugo år så var det han som visste rätt från fel. Det fanns en överlägsen attityd i detta som jag tyckte var kränkande. Jag var nog lite provocerande när jag ifrågasatte att han fått en bra kontakt med Tore, vad som hänt tyckte jag visade att de gånger de träffats inte hjälpt Tore framåt, inte tillräckligt i alla fall. Det märktes genast hur han stelnade till och snörpte munnen som Karin, så förnärmad han blev. Vadå?! Tyckte han själv terapin varit framgångsrik? När jag sedan läste journalen fick jag det bekräftat; Tore använde sig inte av Henrik, medan Henrik själv nog trodde att han faktiskt bedrev terapi av något slag.
En förklaring till att BUP rutinmässigt ger psykofarmaka tror jag är psykologers bristande kompetens att vara terapeuter. Har de varken kunskap om hur de ska tackla existentiella frågeställningar eller förmåga att känna igen sig i en utsatt tonårings livsvärld blir deras möjligheter att vara terapeuter ytterst begränsade.
Tore Abelin 9 juni 1993 - 19 augusti 2009
13 september 2015
Inkompetens II
När jag försöker läsa "journalanteckningarna" som Henrik skrivit blir det obehagligt på många sätt, oftast orkar jag bara med det en kort stund. Givetvis blir jag starkt berörd över hur utsatt och övergiven min son var, helt säker på sin egen otillräcklighet och utan tillförsikt inför framtiden. Han var övertygad om att ingen hjälp fanns att få, och tror inte på andras goda intentioner. Det verkar som Tore ser sig som helt hänvisad till att själv klara upp sin situation. Så det var det han gjorde.
Självklart är detta mycket upprörande att ta del av, men det är mer än det som knäcker mig när jag läser. Givetvis förstår jag att dessa anteckningar knappast ger hela bilden av vad som utspelade sig när de träffades - men det är åtminstone den version Henrik själv vill ge efter Tores död. Därför är det skrämmande att Tores tankar skildras som så främmande för psykologen. Henrik finner Tores upplevelser obegripliga och måste börja spekulera om autism för att kunna hitta någon förklaring. Intrycket blir att Tore är knäpp eller galen.
Hur är det möjligt? Jag själv har upplevt det Tore beskriver, dels som yngre tonåring men även i perioder som vuxen när jag befunnit mig i speciellt utsatta situationer. Och min äldste son såg nog världen och sig själv på motsvarande sätt i ungefär samma ålder, och dessa känslor är inte helt bortraderade för honom än i dag. Många människor skulle kunna känna igen sig i det Tore var med om, det är något de skulle känna igen i sig själva från någon tid i livet.
Men inte psykologen Henrik, för honom är det helt främmande. Åtminstone kan inte jag se någon förståelse i texten över vad som leder fram till att vi människor tidvis fastnar i dessa tankegångar. Det finns ingen strategi som Henrik vill använda för att stödja pojken till mod och tillförsikt, det finns ingen plan. Psykologen ställer gärna varför-frågor, vilket de flesta vet är tämligen meningslöst i ett terapeutiskt sammanhang. Speciellt för en förvirrad och uppgiven tonåring. Lämpliga följdfrågor saknas så samtalen hålls på en ytlig nivå. Det saknas en strävan från Henrik att hjälpa Tore tolka sina upplevelser, och alltså skapa en mening i det han är med om i ett längre perspektiv, som en del i vad vi människor behöver gå igenom.
Kort sagt är Henrik utan kunskap om vad som krävs för att bearbeta den existentiella utsatthet Tore upplever. Istället ges psykofarmaka. Därefter verkar psykologen mer inriktad på att bli kompis, eller vad jag ska kalla det. Det finns en tillbakalutad attityd där Henrik verkar vänta på att Tore ska få förtroende för honom, och då kanske öppna sig mer. När jag läser är det istället tydligt att Tore ger upp möjligheten till närmare kontakt, efter att han insett att stödet uteblir från Henrik. Alldeles säkert gör också psykologens nära kontakt med modern att Tore tvivlar på att tillit är möjlig. För mig blir psykologens tanke att genom biljard få förtroende som terapeut helt befängd. Skulle jag tro mer på min egen terapi om min terapeut väljer att spela badminton med mig när vi ses? Man får väl förtroende för sin terapeut när man märker att terapin hjälper, terapeuten skapar tillit genom att bedriva terapi, det finns inget annat sätt. Men det gör inte Henrik.
När jag träffade Henrik efter min sons död tog jag upp att jag inte trodde han genomskådat Karin alls. I hans garv fanns mer än en antydan till spydighet - han var nog övertygad om att han som utbildad psykolog inte kunde ha fel i sin bedömning. Trots att jag känt Karin i mer än tjugo år så var det han som visste rätt från fel. Det fanns en överlägsen attityd i detta som jag tyckte var kränkande. Jag var nog lite provocerande när jag ifrågasatte att han fått en bra kontakt med Tore, vad som hänt tyckte jag visade att de gånger de träffats inte hjälpt Tore framåt, inte tillräckligt i alla fall. Det märktes genast hur han stelnade till och snörpte munnen som Karin, så förnärmad han blev. Vadå?! Tyckte han själv terapin varit framgångsrik? När jag sedan läste journalen fick jag det bekräftat; Tore använde sig inte av Henrik, medan Henrik själv nog trodde att han faktiskt bedrev terapi av något slag.
En förklaring till att BUP rutinmässigt ger psykofarmaka tror jag är psykologers bristande kompetens att vara terapeuter. Har de varken kunskap om hur de ska tackla existentiella frågeställningar eller förmåga att känna igen sig i en utsatt tonårings livsvärld blir deras möjligheter att vara terapeuter ytterst begränsade.
Självklart är detta mycket upprörande att ta del av, men det är mer än det som knäcker mig när jag läser. Givetvis förstår jag att dessa anteckningar knappast ger hela bilden av vad som utspelade sig när de träffades - men det är åtminstone den version Henrik själv vill ge efter Tores död. Därför är det skrämmande att Tores tankar skildras som så främmande för psykologen. Henrik finner Tores upplevelser obegripliga och måste börja spekulera om autism för att kunna hitta någon förklaring. Intrycket blir att Tore är knäpp eller galen.
Hur är det möjligt? Jag själv har upplevt det Tore beskriver, dels som yngre tonåring men även i perioder som vuxen när jag befunnit mig i speciellt utsatta situationer. Och min äldste son såg nog världen och sig själv på motsvarande sätt i ungefär samma ålder, och dessa känslor är inte helt bortraderade för honom än i dag. Många människor skulle kunna känna igen sig i det Tore var med om, det är något de skulle känna igen i sig själva från någon tid i livet.
Men inte psykologen Henrik, för honom är det helt främmande. Åtminstone kan inte jag se någon förståelse i texten över vad som leder fram till att vi människor tidvis fastnar i dessa tankegångar. Det finns ingen strategi som Henrik vill använda för att stödja pojken till mod och tillförsikt, det finns ingen plan. Psykologen ställer gärna varför-frågor, vilket de flesta vet är tämligen meningslöst i ett terapeutiskt sammanhang. Speciellt för en förvirrad och uppgiven tonåring. Lämpliga följdfrågor saknas så samtalen hålls på en ytlig nivå. Det saknas en strävan från Henrik att hjälpa Tore tolka sina upplevelser, och alltså skapa en mening i det han är med om i ett längre perspektiv, som en del i vad vi människor behöver gå igenom.
Kort sagt är Henrik utan kunskap om vad som krävs för att bearbeta den existentiella utsatthet Tore upplever. Istället ges psykofarmaka. Därefter verkar psykologen mer inriktad på att bli kompis, eller vad jag ska kalla det. Det finns en tillbakalutad attityd där Henrik verkar vänta på att Tore ska få förtroende för honom, och då kanske öppna sig mer. När jag läser är det istället tydligt att Tore ger upp möjligheten till närmare kontakt, efter att han insett att stödet uteblir från Henrik. Alldeles säkert gör också psykologens nära kontakt med modern att Tore tvivlar på att tillit är möjlig. För mig blir psykologens tanke att genom biljard få förtroende som terapeut helt befängd. Skulle jag tro mer på min egen terapi om min terapeut väljer att spela badminton med mig när vi ses? Man får väl förtroende för sin terapeut när man märker att terapin hjälper, terapeuten skapar tillit genom att bedriva terapi, det finns inget annat sätt. Men det gör inte Henrik.
När jag träffade Henrik efter min sons död tog jag upp att jag inte trodde han genomskådat Karin alls. I hans garv fanns mer än en antydan till spydighet - han var nog övertygad om att han som utbildad psykolog inte kunde ha fel i sin bedömning. Trots att jag känt Karin i mer än tjugo år så var det han som visste rätt från fel. Det fanns en överlägsen attityd i detta som jag tyckte var kränkande. Jag var nog lite provocerande när jag ifrågasatte att han fått en bra kontakt med Tore, vad som hänt tyckte jag visade att de gånger de träffats inte hjälpt Tore framåt, inte tillräckligt i alla fall. Det märktes genast hur han stelnade till och snörpte munnen som Karin, så förnärmad han blev. Vadå?! Tyckte han själv terapin varit framgångsrik? När jag sedan läste journalen fick jag det bekräftat; Tore använde sig inte av Henrik, medan Henrik själv nog trodde att han faktiskt bedrev terapi av något slag.
En förklaring till att BUP rutinmässigt ger psykofarmaka tror jag är psykologers bristande kompetens att vara terapeuter. Har de varken kunskap om hur de ska tackla existentiella frågeställningar eller förmåga att känna igen sig i en utsatt tonårings livsvärld blir deras möjligheter att vara terapeuter ytterst begränsade.
