19 september 2015

Kom tillbaks till mig

Tore, vad jag saknar dig. Du fattas mig.
Kärleken till ens barn är total, det skulle du själv förstått längre fram.
Nästan som en del av en själv, en förlängning ut i världen med ett eget liv. Det gör en sårbar. När du for illa gjorde det
ont i mig, när du var glad var jag glad. Jag ville allt; visa världen, stötta över alla hinder och bereda vägen. Du var en glad pojke, lätt att älska. Älsklig.

När du kom bort från Karin levde du upp. De gånger vi var i Köpenhamn, bara du och jag, brann du av lust att se och delta i allt. Sa ja till vad jag än föreslog- vi var på Zoo och Tivoli, konsthantverksutställningen på torget och luktade på parfymer på Illum. Vad det än var så var det spännande och du var så glad. Eller när du följde med till vänner utanför Lund, när du hade fått kameran av mig. Du kunde vara ute med kameran i timmar och fotografera allt möjligt; bilar, moln och fåglar. Och du upptäckte hur du kunde spela in korta filmsnuttar med kameran och skapade små dramer med fingrarna och ihopplockade saker.

Den glada pojken - plötsligt var han inte där. Du ville inte följa med på något längre och jag var fel och du var bara klädd i svart. Det gick knappt att prata med dig, du var sur och avståndstagande och det gjorde så jävla ont. Men Karin gladde sig ju mer hon lyckades isolerade dig. Sjukt var det. Hon kunde låtsas inför psykologen att hon brydde sig och ville dig väl, men egentligen var hon så nöjd med att ha fångat in dig och suga livskraften ur dig.
Och nu vet du att det var så.

Som du vet jag gjort i mer än tio år går jag ibland till spågummor och spågubbar, fast det heter mediala personer numera. De hade haft rätt om så mycket och kunnat beskriva min livshistoria med mina föräldrar, Karin och er, mina pojkar, med detaljer de inte kunnat veta och utan att utgå från något jag sagt. Det är svårt att värja sig då. Jag fick ju inte träffa dig längre så jag behövde väl någon slags tro och hopp, försöka se lite framåt då nuet var så plågsamt. De sa det skulle gå så bra. Du skulle genomskåda din mor precis som Ragnar börjat göra. Du skulle närma dig mig igen, bärande på en stor ilska mot Karin och vad hon gjort mot dig. Övningsköra bil med mig och plugga utomlands och jobba i andra länder ett tag. De sa så mycket mer, det låg ett helt liv framför dig.
De var så säkra och jag kunde inte tro annat. Det var jag tvungen till. Jag kan inte klandra dem, de såg det de såg - det tror jag på - och de kan ju knappast ge löften. Det är inte de som styr vad som händer.
Att ta sitt liv ingår aldrig i någons livsöde.

Du har talat till mig efter att du dött. Hur skulle jag kunna låta bli att ta det på allvar? När det du sagt är detaljerat och innefattar saker de medier jag träffat inte alls känner till? Nej, jag behöver inte tro något alls. Jag vet att det är du, mer än alla bevis i detaljerna är det största att jag känt din närvaro och kärlek.
Spelar ingen roll vad andra tror.

Du sa förlåt till mig tusen och åter tusen gånger om, sa de. Jag förlåter dig vad som helst, som man bara kan förlåta sitt barn, Så förvirrad och nerdrogad att du inte förstod vad du gjorde. Du vill inte kommas ihåg som den inneslutna svarta pojken som gömde sig, det är inte den du är egentligen. Det är den glada känsliga pojken vi ska minnas tycker du. Nu vet du att Karin gjorde fel och inte älskade dig, du är så gott som aldrig i kontakt med henne, där finns inte de band som du har till Ragnar och mig. Du är ofta med oss och det smärtar dig så när du ser vår sorg och saknad. Så nu vet du att Karin inte kunde älska någon alls, inte ens sina egna barn.

De säger du har det väldigt bra nu. Glad, sprallig och skämtsam som en entertainer. Om det ändå kändes som en tröst. För du borde vara här, här hos mig och din bror.
Jag saknar dig så min älskade pojke.

19 september 2015

Kom tillbaks till mig

Tore, vad jag saknar dig. Du fattas mig.
Kärleken till ens barn är total, det skulle du själv förstått längre fram.
Nästan som en del av en själv, en förlängning ut i världen med ett eget liv. Det gör en sårbar. När du for illa gjorde det
ont i mig, när du var glad var jag glad. Jag ville allt; visa världen, stötta över alla hinder och bereda vägen. Du var en glad pojke, lätt att älska. Älsklig.

När du kom bort från Karin levde du upp. De gånger vi var i Köpenhamn, bara du och jag, brann du av lust att se och delta i allt. Sa ja till vad jag än föreslog- vi var på Zoo och Tivoli, konsthantverksutställningen på torget och luktade på parfymer på Illum. Vad det än var så var det spännande och du var så glad. Eller när du följde med till vänner utanför Lund, när du hade fått kameran av mig. Du kunde vara ute med kameran i timmar och fotografera allt möjligt; bilar, moln och fåglar. Och du upptäckte hur du kunde spela in korta filmsnuttar med kameran och skapade små dramer med fingrarna och ihopplockade saker.

Den glada pojken - plötsligt var han inte där. Du ville inte följa med på något längre och jag var fel och du var bara klädd i svart. Det gick knappt att prata med dig, du var sur och avståndstagande och det gjorde så jävla ont. Men Karin gladde sig ju mer hon lyckades isolerade dig. Sjukt var det. Hon kunde låtsas inför psykologen att hon brydde sig och ville dig väl, men egentligen var hon så nöjd med att ha fångat in dig och suga livskraften ur dig.
Och nu vet du att det var så.

Som du vet jag gjort i mer än tio år går jag ibland till spågummor och spågubbar, fast det heter mediala personer numera. De hade haft rätt om så mycket och kunnat beskriva min livshistoria med mina föräldrar, Karin och er, mina pojkar, med detaljer de inte kunnat veta och utan att utgå från något jag sagt. Det är svårt att värja sig då. Jag fick ju inte träffa dig längre så jag behövde väl någon slags tro och hopp, försöka se lite framåt då nuet var så plågsamt. De sa det skulle gå så bra. Du skulle genomskåda din mor precis som Ragnar börjat göra. Du skulle närma dig mig igen, bärande på en stor ilska mot Karin och vad hon gjort mot dig. Övningsköra bil med mig och plugga utomlands och jobba i andra länder ett tag. De sa så mycket mer, det låg ett helt liv framför dig.
De var så säkra och jag kunde inte tro annat. Det var jag tvungen till. Jag kan inte klandra dem, de såg det de såg - det tror jag på - och de kan ju knappast ge löften. Det är inte de som styr vad som händer.
Att ta sitt liv ingår aldrig i någons livsöde.

Du har talat till mig efter att du dött. Hur skulle jag kunna låta bli att ta det på allvar? När det du sagt är detaljerat och innefattar saker de medier jag träffat inte alls känner till? Nej, jag behöver inte tro något alls. Jag vet att det är du, mer än alla bevis i detaljerna är det största att jag känt din närvaro och kärlek.
Spelar ingen roll vad andra tror.

Du sa förlåt till mig tusen och åter tusen gånger om, sa de. Jag förlåter dig vad som helst, som man bara kan förlåta sitt barn, Så förvirrad och nerdrogad att du inte förstod vad du gjorde. Du vill inte kommas ihåg som den inneslutna svarta pojken som gömde sig, det är inte den du är egentligen. Det är den glada känsliga pojken vi ska minnas tycker du. Nu vet du att Karin gjorde fel och inte älskade dig, du är så gott som aldrig i kontakt med henne, där finns inte de band som du har till Ragnar och mig. Du är ofta med oss och det smärtar dig så när du ser vår sorg och saknad. Så nu vet du att Karin inte kunde älska någon alls, inte ens sina egna barn.

De säger du har det väldigt bra nu. Glad, sprallig och skämtsam som en entertainer. Om det ändå kändes som en tröst. För du borde vara här, här hos mig och din bror.
Jag saknar dig så min älskade pojke.