Bort från livet. Den narcissistiska moderns väg mot totalt herravälde.

Ragnar och Stoffe tar hjälp av Fredrik, Tores bästa vän, när de i hans rum försöker övertyga Tore om att följa med till Kristianstad-dagarna. En bit att åka tåg men de kan alla vara tillsammans och de blir fler, han kommer inte bli lämnad ensam någon gång, det kan bli kul. Tore är till en början tveksam, men efter en stunds övertalning verkar Tore kanske kunna tänka sig att följa med. Vilket genombrott det skulle vara, när han nu knappt vågat sig utanför dörren på månader.

Karin som haft ett öra mot rummet inser att hon måste ingripa. När Ragnar kommer ut till köket kräver Karin att de ska backa. Det där är verkligen inget för Tore, de måste acceptera hur rädd han är och inte kräva att han ska följa med till något han ändå inte skulle trivas med. Sammanbitet och irriterat menar hon att de måste låta honom vara ifred. Tore vet förstås vad hon förväntar sig, så någon resa blir aldrig av, så klart.
Ragnar försöker ofta närma sig sin bror, och tidigare gick det riktigt bra. Kunde få Tore att följa med och köpa glass, vilket kändes som en liten seger för Ragnar, trots att Karin bara ryckte på axlarna och absolut inte uppmuntrade sådana påhitt. Tore kunde visa hur olika datorspel fungerar, vad som krävs i spelet för att komma vidare. De snackade lite och samvaron fungerade hyfsat. Visst, ibland blev det lite bråk, som det ju blir mellan tonårsbröder.

Även när det är en god stämning i Tores rum kan Karin rusa in och kräva att Ragnar ska låta Tore vara ifred. Efterhand blir Tore svårare att nå för Ragnar, han lär sig att Karin vill att han ska ta avstånd från sin bror. Så fort Karin kommer innanför ytterdörren går Tore till henne och gnäller om hur storebror stör honom, fast de strax innan hade det hur bra som helst på hans rum. Eller ropar och klagar när han hör hon kommit hem. Alltid är det Ragnar som ska undan och bort, aldrig någonsin att Karin uppmanar Tore till att acceptera Ragnar i rummet och försöka få samvaron att funka. Varför skulle hon göra det? Det är ju motsatsen till vad hon strävar efter.
När Karin sett till att Tore slutat träffa mig intensifieras hennes ansträngningar till splittring mellan bröderna. Först när Ragnar knappt längre får komma in i Tores rum kan hon nöja sig. Det är så en narcissistiskt störd mor arbetar. För att fritt kunna härska behöver offret isoleras. Söndring mellan bröderna, att få bort mig från Tore, förtal och lögner om Ragnar och mig till psykologen, allt utgör endast delmål på vägen mot oinskränkt makt.

Karin åker ofta bort under helgerna och lämnar bröderna ensamma. Då ser hon till att Tore har Billy Pan-Pizza, chips och annan skräpmat hemma. Och mängder av godis. I övrigt finns bara ett påvert utbud i kylskåp och skafferi, vilket är vad Ragnar ska klara sig på. Om då Ragnar ringer henne och undrar vad han ska äta visar hon tydligt att hon inte bryr sig, och menar att det väl alltid finns något han kan laga till. Någon enstaka gång dristar sig Ragnar till att säga att han tar en av Tores pizza-bitar och blir då utskälld, det är ett ju fruktansvärt övertramp.

Vinsten är att Ragnars önskan att tillsammans med Tore laga mat, eller förslaget att de ska äta tillsammans, inte ska intressera Tore. De bör helst inte alls umgås. När Ragnar går och hyr film, köper godis och försöker få ut Tore från sitt rum så de tillsammans kan se film så har han mindre att locka med, Tores hela chips- och godis-behov är ju redan täckt. Isoleringen stärks alltmer. Det är självklart det viktigaste, men det är ju också ett sätt att belöna Tore för att han kan fås att följa hennes direktiv.

Den som väljs ut som favorit av en narcissistisk moder har ingen priviligierad ställning. Hon väljer den som är sårbar och sällan opponerar sig eller uttrycker ilska. Ofta ett barn med nära till känslor, empati och glädje. Med sitt eget flacka känsloliv behöver hon en sådan person att parasitera på, och hon kan försöka definiera sig själv genom den individens egenskaper. Projektet blir att barnet ska skyddas bort från livet och formas till hennes avbild. För det mesta är isolering från andra vuxna och syskon en förutsättning. Alla barn till en sådan störd moder drabbas av hennes paranoida fantasivärld och far illa på olika sätt. Den utvalda favoriten är extra utsatt och den bland syskonen som vanligen tar sitt liv.

Socialsekreterare, familjeutredare och psykologer förförs ofta av moderns fantasivärld när barnet ska isoleras och undanhållas livet. Det verkar vara mer regel än undantag. Om det går så långt att det blir ett polisärende är det nog just polisväsendet som inte lika beredvilligt låter sig luras. Då måste ju moderns utsagor kunna styrkas eller bevisas på något sätt.
En psykolog behöver inte alls bry sig om sådant. Vad modern än hittar på kvalar in som sanning. När pojken väl är död är det bara att ta fram tuschpennan och täcka för ordentligt i journalen, och på något sätt försöka hålla kvar illusionen av att det var på det godas sida han ställde sig.