Vanmakt och okunskap

Jag räknade aldrig med att Henrik skulle genomskåda Karins sanna natur. Få psykologer eller psykiatriker har den kompetensen. Däremot trodde jag Tore skulle få terapeutiskt stöd. Jag tog för givet att hjälp till självreflektion och
frigörelse från föräldrarna var punkter på agendan. Och en personlig interaktion med klienten kräver att terapeuten i viss kan mån hålla sig fri från yttre påtryckningar, som exempelvis föräldrar. Det är väl en hederssak.
Jag menar : när min mor tar kontakt med min fars analytiker Steffi Pedersen, hon vill träffas och redogöra för hur det ligger till i verkligheten så att behandlingen av min far kan gå i rätt riktning, bemöts hon självklart med ett tydligt avståndstagande från detta grandiosa erbjudande.

Under Tores "behandling" framställer Karin det för mig som om hon har lika svårt att få kontakt med Henrik som jag har. Det är naturligtvis inte sant och jag är besviken och orolig för min son. Fast jag tänker ändå att behandlar man en minderårig pojke är en viss dialog nödvändig med vårdnadshavarna. Det är obehagligt att hållas utanför, men lite får jag höra av Karin ibland.
Tre korta samtal telefonledes har Henrik med mig under Tores tid hos honom, fast psykologen har redan valt sida och är helt ointresserad av vad jag har att säga.

Det är först efteråt när allt är försent, jag verkligen får klart för mig den nära kontakt som fanns mellan Henrik och Karin. När jag träffar Henrik, vilket jag alltså först får efter min sons död, och senare får "journalanteckningarna" avslöjas hur jag medvetet blivit utmanövrerad från allt inflytande. Genom täta samtal och epost skapade Karin den grund som krävdes för att ha kontroll. Exakt vad hon sagt om mig som får Henrik Sedvall att följa hennes direktiv till att ta avstånd från mig har jag inte fått veta. Men det är självklart att hon behövde göra på det viset, det var så mycket hon behövde lura i honom.

Bland annat var det tvunget att få Henrik att tro det fanns en konflikt mellan mig och Tore för att förklara hans avståndstagande från mig. Någon sådan konflikt fanns inte.
Tore gick hemfrån mig en vintermorgon 2008 för att bege sig till skolan, inga scener, inga höjda röster. Allt var lugnt. Precis som det brukade vara. Därefter ser jag inte Tore förrän han ligger död på bårhuset drygt åtta månader senare.
Jag vet att inte finns något jag någonsin gjort eller sagt till Tore som skulle motivera ett avståndstagande. Det är Karin som ljuger för Tore om mig för att få den situationen till stånd. Under de månader som går lyckas hon få honom alltmer rädd för mig, trots att han inte träffar mig, så att han slutligen springer och gömmer sig så fort han hör mig växla några ord med Karin vid hennes ytterdörr. Karin är noga med att stänga bakom sig när hon pratar med mig utanför huset, för att bekräfta inför Tore det riktiga i hans reaktion. Ragnar, som vid ett sådant tillfälle är hemma, reagerar mot Tores överdrivna panik och blir bemött av en ytterst nöjd Karin som att det bara är något helt naturligt. Uppenbarligen är det tillfredställande för henne vilken skräck hon lyckats få Tore till att uppleva. Hon har ju då medvetet jobbat på det i flera månader.
Men inför Henrik är det presenterat som om något mellan mig och Tore skulle vara orsak till detta. Och Tore är då så knuten till Karin att han tappat all förmåga att reflektera över sin fångenskap.

Efter Tores död, hösten 2009, uttrycker Karin sin triumf över att ha lyckats hålla Tore ifrån mig. Inte på minsta vis försöker hon dölja sin skadeglädje. Sett i ljuset av vad hennes strategi bidragit till framstår det hela som oerhört makabert, men det är ju bara vad jag tycker. Vidare försöker Karin få Ragnar att tro det hon sagt till Tore egentligen är saker jag själv skulle sagt till min son. Men Ragnar har genomskådat sin mor alltför väl för att gå på detta.

Kanske kommer jag gå igenom några fler av de lögner Karin behövde värva Henrik till, om jag orkar. Men faktum kvarstår hur märkligt det är att en psykolog låter en förälders verklighetsförvrängning styra en behandling. Man kan tycka att det vore hedervärt att efteråt ta ansvar genom att vara öppen, rak och ärlig. Det är skamligt att Henrik istället gjort allt för dölja Karins inflytande och hur han lät sig grundluras. Han har inte varit man nog att stå för några av sina ödestigra missbedömningar.

Förlåt mig Tore. Hade jag vetat något av detta hade jag kanske kunnat rädda dig. Jag hade varken klart för mig Karins gränslösa ondska eller det fullständigt meningslösa i att du kom till BUP. Älskade son.
Förlåt mig.