Att missförstå sitt uppdrag.

På mig verkar det som psykologer ser som sin huvudsakliga uppgift att sätta diagnoser, och få klienten att "må bättre". Egentligen tror jag de saknar kompetens att bedriva ett seriöst terapeutiskt arbete. Kanske beror det på att de själva inte
behöver gå i terapi så mycket under utbildningen. Men framför allt, den bokliga kunskap de förvärvar saknar de distans till och tror därmed att de termer och förklaringsmodeller de lär sig är objektivt sanna, istället för att inse att det är provisoriska konstruktioner för att närma sig ett problem. Som Bohrs atommodell, som haft stor betydelse inom kemin, men egentligen inte alls är en sann bild av verkligheten.

Den självgodhet och bristande ödmjukhet jag sett hos psykologer och psykiatriker skrämmer mig, de är som präster som saknar distans till sitt eget symbolspråk. De verkar tro de sitter inne med en sanning vi vanliga dödliga inte alls kan förstå. Och det ger dom rätt att fatta beslut utan att behöva motivera sig, hemlighålla vad som passar dom och slippa stå till svars för sina missbedömningar. På alla sätt ett nytt prästerskap i vita rockar.

När Tore kommer till Henrik på BUP har han i bagaget en lång tids mobbningssituationer som ligger några år bakåt i tiden. Dessutom har han upptäckt hur falsk hans mor Karin är, hur hon ohämmat ljuger om stort som litet. Även andra erfarenheter har visat honom sina medmänniskor obehagliga sidor.
Tore var i tolv-trettonårsåldern känslomässigt mogen och kunde se igenom folks fasader, vad de egentligen kände och tyckte som var i kontrast till det de sa. Den känsligheten var en tillgång. Men när han senare drabbas av mobbare som får regera på skolan utan att någon vuxen hindrar djungelns lag och i femtonårsåldern genomskådar sin mor, då blir det för mycket.

Modern knyter Tore hårt till sig när hon förstår han börjat se hennes sanna natur, isolerar honom i hemmet och driver honom till att följa sin rädsla. Han tappar distansen till henne och det han började se. Hon manipulerar honom till att ta avstånd från mig och sin bror.
När Tore hos Henrik ger uttryck för sina tvivel på människor omkring honom, vem vill honom väl, vem vill honom ont, hur kan man lita på någon? så är detta tecken på insikter om hur människor fungerar som blivit för mycket för honom att bära.
Tore isolerar sig, övertygad av moder och psykolog att det är honom det är fel på.

Man kan säga att han insett att alla mänskliga interaktioner bygger på makt; dominans / underkastelse / avståndstagande. Och han tror sig inte om att kunna skapa sig en plats i framtiden när detta är livets realitet. Henrik avfärdar Tores "sociala fobi" som obegriplig. Henrik ser det som tecken på Tore kan vara autistisk, fast Tores personliga känslighet och mognad under hela sin uppväxt skulle tala emot en sådan slutsats.
Så det som är en emotionell mognad och viktig insikt om mänskligt liv ses istället som en patologisk brist hos honom.

Vad Tore behövt stöd till är mod och tillförsikt. Och givevis frigörelse från sin mor för att kunna överleva. Ja, folk är vanligtvis falska och de ljuger och det mesta handlar om makt. Men det går att skapa sig ett liv i detta, det är meningsfullt ändå. Det finns kärlek att hitta, det finns sanning att söka. Din känslighet kommer vara en tillgång framöver, fast det nu känns övermäktigt.
Fast Henrik bryr sig inte om att ta Tores upplevelse av världen på allvar och utgå från den när han ska stödja pojken till att möta livet. En seriös terapeut ska utgå från det han får, med ödmjukhet försöka förstå och lotsa pojken fram på vägen som känns alltför tung och obegriplig.
Men om psykologen tror att det handlar om att "må bra", istället för att möta och gå igenom det som känns ohanterligt, då ger han förstås psykofarmaka.

Har han då inte totalt missförstått sitt uppdrag?