Mea culpa

Jag fattade ingenting, inte tillräckligt för att kunna skydda dig från din mor. Älskade pojke. Jag räckte inte till.

Karin gladde sig så över vilken makt hon fått över dig. Hon
isolerade dig där i ditt rum och fick dig allt räddare för mig. Du träffade mig inte längre. Om och om igen påminde hon dig om hur obalanserad jag varit efter skilsmässan och hur skrämmande du upplevt det när jag höjt rösten. Det låg sex-åtta år tillbaks i tiden, men för henne var det viktigt att du skulle minnas detta ofta så du hade den känslan i kroppen när du tänkte på mig. De senaste åren hade det ibland varit högljudda konfrontationer mellan Ragnar och mig, men när du slutade träffa mig var det inte så längre. Ändå ville hon ideligen få dig att minnas dessa enstaka händelser som om de var sanningen om hur det var hos mig.
Karin ville du skulle glömma allt bra, allt trevligt och roligt vi gjort tillsammans. Du och jag och med Ragnar också. Du var inte rädd för mig när du slutade träffa mig. Men du blev det mer och mer under de följande månaderna tack vare hennes ihärdiga förtal, manipulationer och lögner. För att din fångenskap hos henne skulle fungera effektivt krävdes sinneskontroll, hade hon bara låst din dörr hade det för dig och alla andra blivit tydligt hur galen hon var. Så tafatt är sällan en narcissist. Du behövde tro du själv valt din isolering. Det krävdes naturligtvis att du tog avstånd från både Ragnar och mig för att hon skulle få dig helt i sitt grepp. Alla som ville dig väl manövrerades bort.

Att förvränga verkligheten för att få makt över en annan människas sinne på detta sätt kallas gaslighting. Narcissistiska mödrar är mästare och utger sig förstås alltid ha goda intentioner med sina övergrepp. För att ‘skydda sitt barn’ exempelvis. Men att förvränga verkligheten och genom suggestionstekniker göra sitt barn skrämt och isolerat grundar sig aldrig i omtanke. Vad de i realitet drivs av i galenskapen är de troligen inte ens själva klara över. Narcissistens oförmåga till självreflektion leder till att de  tror på sina egna lögner. Det hon behöver ljuga om och framställa som sant för att det ska bli som hon önskar - det blir efterhand sant till och med i hennes egna ögon, hur långt från verkligheten det än ligger. Jag borde fattat, men jag var för dum. Att en mor kan vara så oerhört livsfarlig för sitt barn, så ond, känns så osannolikt att man inte klarar av att se det. Man blir blind för verkligheten. Jag fattade inte vad jag hade emot mig, en narcissist utan samvete och intresse av att se en annan människas behov. En maktfullkomlig människa utan självreflektion och distans till egna drivkrafter skapar förödelse. Så ser den banala ondskan ut vi har så svårt att avslöja. Vi är förblindade av myten om ondskan som medveten vilja och intention. Men ondska är snarare det förvridna, outvecklade eller vilseförda sinnet som lever ut - förverkligar - sin inre värld och saknar för det mesta medvetenhet, och är utan upplevelse av personligt ansvar, skuld eller ånger.
Men just precis så störd var hon och strålande glad efter din död att hon lyckats. Och det vet du nu, ingen sorg eller saknad står att finna hos henne.

Jag var dum som trodde du skulle få hjälp på BUP i Kristianstad. Den institutionella psykvården är farlig och har goda skäl till att konsekvent undvika öppenhet. De censurerar journaler, hemlighåller behandlingar gentemot vårdnadshavare och andra anhöriga och hindrar insyn av verksamheten. Med sin undermåliga terapi och chockerande dåliga resultat är detta nödvändigt för att allmänheten ska luras tro de har någon kompetens. Svenska intervju-undersökningar bekräftar att enhetschefer på psykiatriska kliniker ser som sin främsta uppgift att skydda de anställda från kritik och ifrågasättande från klienter, anhöriga eller politiker. Till skillnad från andra arbetsplatser ligger idéer om att leda och utveckla verksamheten, eller ens ha koll på personalen, långt ner på prioriteringslistan. Sånt finns ingen tid för, menar de.
Alla psykologer är kanske inte så imbecilla och falska som Henrik Sedvall, men ändå, som tonåring ska man inte förvänta sig att få stöd av en psykolog. Det är inget att hoppas på. Föräldrar som sätter sin tilltro till dessa förmenta experter, som anförtror dem sina barn, får skylla sig själva. Terapeuter är de inte och endast ett fåtal kan avslöja narcissistiska mödrars dolda agenda. Men det fattade jag inte; att det var jag som borde gjort något. Om jag bara vetat vad.

Tore. Min älskade son. Jag misslyckades med att vara din far. Jag kunde inte ge dig det beskydd du hade behövt. Svag och okunnig var jag. Det finns inga ursäkter, bara beskrivningar av hur det var. Jag räckte inte till. Du ska inte förlåta mig. Inget barn ska förlåta sina föräldrar.

Nu är du död, nu är du fri från ditt lidande. Jag vill tro du har det bra.
Jag kommer sen. Ett tag till stannar jag här, den tid jag har kvar.
Fast jag saknar dig så.