Vårt liv bär med sig många olika utmaningar där vår förmåga till att förändra oss och mogna sätts på prov. De strategier med vilka vi hanterar tillvaron behöver kontinuerligt utvecklas utifrån våra erfarenheter av att vara människa. Men vi är ofta ganska tröga, närmast ovilliga till
att omforma oss. Vi undviker vägar till självförståelse, undviker att skärskåda våra föreställningar om verkligheten och följer helst det minsta motståndets lag. Så länge vi tycker oss nå framgång i vardagen med att slippa titta efter, så gör vi det. Vi är snara till att bortförklara vardagliga problem och dilemman. Varför ta sig an komplicerade existentiella frågor om vi kan komma undan genom att blunda eller ljuga för oss själva?
Vår upplevelse av livets villkor kan ändras helt plötsligt. Tillvaron skiftar eller inre sanningar stiger upp till ytan och pockar på vår uppmärksamhet. Oro och ångest, ett obehag vi känner över livssituationen eller vårt jag, visar att vi har ett arbete att ta oss an, om vi tror oss om att kunna och ser det som möjligt. Är vi starka nog kan vi med beslutsamhet och mod gå vidare för att återvinna livsglädje och åter uppleva livets intensitet och rikedom. Vi är hela tiden i en process av vardande. Att på ett konstruktivt sätt hantera livet är att kontinuerligt försöka finna en form av anpassning till en ny verklighet, om och om igen. När en personlig förändring är nödvändig krävs att vi omprövar tänkesätt, attityder och livsstrategier. Och många behöver hjälp på vägen mot autenticitet..
Det är ofta tungt och svårt att möta livets förvecklingar på ett bra sätt. Vi mäktar inte alltid med, vi slirar och fastnar i uppgivenhet. Vissa verkar osårbara, men för de allra flesta är det tufft ibland. Det är normalt och mänskligt. Det finns inget patologiskt i att människor förirrar sig in i en återvändsgränd i försöken att handskas med sitt liv. Vi är alla dömda att ibland gå vilse och förlora ett vidare perspektiv på vår situation. Att se en depression som tecken på personliga brister och tillkortakommanden eller som en psykisk sjukdom, är att säga mänskligt liv är sjukt.
Vi ska förhålla oss skeptiska till psykologer, läkare och psykiatriker som vill avfärda svårigheterna i att konfrontera livet enkom i termer av brister hos individen. En depression är inte tecken på en inre patologi, det finns inget sjukligt att diagnosticera och det kan inte botas med sedering. I beskrivningen av depressionens symtom blir psykiatrins oförmåga att närma sig de grundläggande existentiella frågeställningarna uppenbar. Ifrågasättandet av livets mening och känslan av sitt eget liv som värdelöst hos den depressive behandlas som en anomali att kurera med piller. Har de den inskränkta attityden att något då är fel på personen överger de sin klient som blir lämnad att själv försöka finna vägar framåt .
Begreppet depression är nu omfattande och brett men är egentligen bara en negativ beskrivning av en person som kört fast. På sätt och vis kan jag tycka att psykiatrin har anammat ett synsätt på depression som bygger på hur den deprimerade själv ofta ser på sin situation. Det är ett helvete att befinna sig i; tiden är upphävd och det kommer aldrig bli bättre, livet är utan mening och jag är utan mening och allt borde vara annorlunda nu. Ta bort detta lidande på en gång eller jag gör det själv. Det är otäckt, överväldigande och man känner sig som ett offer, helt utan makt, drabbad och utsatt. Har man varit med om det några gånger finns det måhända nyanser i mörkret, en viss distans till fenomenet. Men ändå, rädslan över att gå under övergår smygande till en önskan om att allt bara ska vara över. Och det kan gå så fort när det svarta vältrar sig över en. Det är nästan det värsta av allt.
Vi är inte betjänta av en terapeut som ser på vår belägenhet på samma sätt som vi själva. Ska terapeuten kunna vara ett stöd måste blicken lyftas och perspektivet på vår upplevda verklighet vidgas. Det kräver en kompetens och förståelse av existensens villkor psykologer ofta saknar. Ser de ner på oss och betraktar oss som offer för något ohanterligt är de alls inget stöd, tvärtom. Bemöts vi med attityden att där vi befinner oss faktiskt saknar mening, att det verkligen är något fel på oss som personer och att lidande är tecken på en inre defekt, så är det detsamma som att de vägrar ge den vägledning vi så väl behöver.
Budskapet är tydligt om tillståndet ska drogas bort; det finns inget att lära sig av detta, inga nya sanningar och insikter att nå. Den verklighet du upplever saknar helt värde och giltighet i din mognadsprocess. Det finns ingen anledning att vara nyfiken och djupare utforska de tankar och känslor vi fastnat i, det ska bara bort; för det är sjukligt och stört och utan mening.
På det sättet förhåller sig många fånenkla psykologer, läkare och andra, till sin klient vilket är ett oerhört svek, makalöst kränkande och destruktivt. Alldeles speciellt om klienten är ung och på väg att nå fram till avgörande existentiella sanningar om tillvarons beskaffenhet.
Tore Abelin 9 juni 1993 - 19 augusti 2009
21 juni 2013
Depression II
Vårt liv bär med sig många olika utmaningar där vår förmåga till att förändra oss och mogna sätts på prov. De strategier med vilka vi hanterar tillvaron behöver kontinuerligt utvecklas utifrån våra erfarenheter av att vara människa. Men vi är ofta ganska tröga, närmast ovilliga till
att omforma oss. Vi undviker vägar till självförståelse, undviker att skärskåda våra föreställningar om verkligheten och följer helst det minsta motståndets lag. Så länge vi tycker oss nå framgång i vardagen med att slippa titta efter, så gör vi det. Vi är snara till att bortförklara vardagliga problem och dilemman. Varför ta sig an komplicerade existentiella frågor om vi kan komma undan genom att blunda eller ljuga för oss själva?
Vår upplevelse av livets villkor kan ändras helt plötsligt. Tillvaron skiftar eller inre sanningar stiger upp till ytan och pockar på vår uppmärksamhet. Oro och ångest, ett obehag vi känner över livssituationen eller vårt jag, visar att vi har ett arbete att ta oss an, om vi tror oss om att kunna och ser det som möjligt. Är vi starka nog kan vi med beslutsamhet och mod gå vidare för att återvinna livsglädje och åter uppleva livets intensitet och rikedom. Vi är hela tiden i en process av vardande. Att på ett konstruktivt sätt hantera livet är att kontinuerligt försöka finna en form av anpassning till en ny verklighet, om och om igen. När en personlig förändring är nödvändig krävs att vi omprövar tänkesätt, attityder och livsstrategier. Och många behöver hjälp på vägen mot autenticitet..
Det är ofta tungt och svårt att möta livets förvecklingar på ett bra sätt. Vi mäktar inte alltid med, vi slirar och fastnar i uppgivenhet. Vissa verkar osårbara, men för de allra flesta är det tufft ibland. Det är normalt och mänskligt. Det finns inget patologiskt i att människor förirrar sig in i en återvändsgränd i försöken att handskas med sitt liv. Vi är alla dömda att ibland gå vilse och förlora ett vidare perspektiv på vår situation. Att se en depression som tecken på personliga brister och tillkortakommanden eller som en psykisk sjukdom, är att säga mänskligt liv är sjukt.
Vi ska förhålla oss skeptiska till psykologer, läkare och psykiatriker som vill avfärda svårigheterna i att konfrontera livet enkom i termer av brister hos individen. En depression är inte tecken på en inre patologi, det finns inget sjukligt att diagnosticera och det kan inte botas med sedering. I beskrivningen av depressionens symtom blir psykiatrins oförmåga att närma sig de grundläggande existentiella frågeställningarna uppenbar. Ifrågasättandet av livets mening och känslan av sitt eget liv som värdelöst hos den depressive behandlas som en anomali att kurera med piller. Har de den inskränkta attityden att något då är fel på personen överger de sin klient som blir lämnad att själv försöka finna vägar framåt .
Begreppet depression är nu omfattande och brett men är egentligen bara en negativ beskrivning av en person som kört fast. På sätt och vis kan jag tycka att psykiatrin har anammat ett synsätt på depression som bygger på hur den deprimerade själv ofta ser på sin situation. Det är ett helvete att befinna sig i; tiden är upphävd och det kommer aldrig bli bättre, livet är utan mening och jag är utan mening och allt borde vara annorlunda nu. Ta bort detta lidande på en gång eller jag gör det själv. Det är otäckt, överväldigande och man känner sig som ett offer, helt utan makt, drabbad och utsatt. Har man varit med om det några gånger finns det måhända nyanser i mörkret, en viss distans till fenomenet. Men ändå, rädslan över att gå under övergår smygande till en önskan om att allt bara ska vara över. Och det kan gå så fort när det svarta vältrar sig över en. Det är nästan det värsta av allt.
Vi är inte betjänta av en terapeut som ser på vår belägenhet på samma sätt som vi själva. Ska terapeuten kunna vara ett stöd måste blicken lyftas och perspektivet på vår upplevda verklighet vidgas. Det kräver en kompetens och förståelse av existensens villkor psykologer ofta saknar. Ser de ner på oss och betraktar oss som offer för något ohanterligt är de alls inget stöd, tvärtom. Bemöts vi med attityden att där vi befinner oss faktiskt saknar mening, att det verkligen är något fel på oss som personer och att lidande är tecken på en inre defekt, så är det detsamma som att de vägrar ge den vägledning vi så väl behöver.
Budskapet är tydligt om tillståndet ska drogas bort; det finns inget att lära sig av detta, inga nya sanningar och insikter att nå. Den verklighet du upplever saknar helt värde och giltighet i din mognadsprocess. Det finns ingen anledning att vara nyfiken och djupare utforska de tankar och känslor vi fastnat i, det ska bara bort; för det är sjukligt och stört och utan mening.
På det sättet förhåller sig många fånenkla psykologer, läkare och andra, till sin klient vilket är ett oerhört svek, makalöst kränkande och destruktivt. Alldeles speciellt om klienten är ung och på väg att nå fram till avgörande existentiella sanningar om tillvarons beskaffenhet.
att omforma oss. Vi undviker vägar till självförståelse, undviker att skärskåda våra föreställningar om verkligheten och följer helst det minsta motståndets lag. Så länge vi tycker oss nå framgång i vardagen med att slippa titta efter, så gör vi det. Vi är snara till att bortförklara vardagliga problem och dilemman. Varför ta sig an komplicerade existentiella frågor om vi kan komma undan genom att blunda eller ljuga för oss själva?
Vår upplevelse av livets villkor kan ändras helt plötsligt. Tillvaron skiftar eller inre sanningar stiger upp till ytan och pockar på vår uppmärksamhet. Oro och ångest, ett obehag vi känner över livssituationen eller vårt jag, visar att vi har ett arbete att ta oss an, om vi tror oss om att kunna och ser det som möjligt. Är vi starka nog kan vi med beslutsamhet och mod gå vidare för att återvinna livsglädje och åter uppleva livets intensitet och rikedom. Vi är hela tiden i en process av vardande. Att på ett konstruktivt sätt hantera livet är att kontinuerligt försöka finna en form av anpassning till en ny verklighet, om och om igen. När en personlig förändring är nödvändig krävs att vi omprövar tänkesätt, attityder och livsstrategier. Och många behöver hjälp på vägen mot autenticitet..
Det är ofta tungt och svårt att möta livets förvecklingar på ett bra sätt. Vi mäktar inte alltid med, vi slirar och fastnar i uppgivenhet. Vissa verkar osårbara, men för de allra flesta är det tufft ibland. Det är normalt och mänskligt. Det finns inget patologiskt i att människor förirrar sig in i en återvändsgränd i försöken att handskas med sitt liv. Vi är alla dömda att ibland gå vilse och förlora ett vidare perspektiv på vår situation. Att se en depression som tecken på personliga brister och tillkortakommanden eller som en psykisk sjukdom, är att säga mänskligt liv är sjukt.
Vi ska förhålla oss skeptiska till psykologer, läkare och psykiatriker som vill avfärda svårigheterna i att konfrontera livet enkom i termer av brister hos individen. En depression är inte tecken på en inre patologi, det finns inget sjukligt att diagnosticera och det kan inte botas med sedering. I beskrivningen av depressionens symtom blir psykiatrins oförmåga att närma sig de grundläggande existentiella frågeställningarna uppenbar. Ifrågasättandet av livets mening och känslan av sitt eget liv som värdelöst hos den depressive behandlas som en anomali att kurera med piller. Har de den inskränkta attityden att något då är fel på personen överger de sin klient som blir lämnad att själv försöka finna vägar framåt .
Begreppet depression är nu omfattande och brett men är egentligen bara en negativ beskrivning av en person som kört fast. På sätt och vis kan jag tycka att psykiatrin har anammat ett synsätt på depression som bygger på hur den deprimerade själv ofta ser på sin situation. Det är ett helvete att befinna sig i; tiden är upphävd och det kommer aldrig bli bättre, livet är utan mening och jag är utan mening och allt borde vara annorlunda nu. Ta bort detta lidande på en gång eller jag gör det själv. Det är otäckt, överväldigande och man känner sig som ett offer, helt utan makt, drabbad och utsatt. Har man varit med om det några gånger finns det måhända nyanser i mörkret, en viss distans till fenomenet. Men ändå, rädslan över att gå under övergår smygande till en önskan om att allt bara ska vara över. Och det kan gå så fort när det svarta vältrar sig över en. Det är nästan det värsta av allt.
Vi är inte betjänta av en terapeut som ser på vår belägenhet på samma sätt som vi själva. Ska terapeuten kunna vara ett stöd måste blicken lyftas och perspektivet på vår upplevda verklighet vidgas. Det kräver en kompetens och förståelse av existensens villkor psykologer ofta saknar. Ser de ner på oss och betraktar oss som offer för något ohanterligt är de alls inget stöd, tvärtom. Bemöts vi med attityden att där vi befinner oss faktiskt saknar mening, att det verkligen är något fel på oss som personer och att lidande är tecken på en inre defekt, så är det detsamma som att de vägrar ge den vägledning vi så väl behöver.
Budskapet är tydligt om tillståndet ska drogas bort; det finns inget att lära sig av detta, inga nya sanningar och insikter att nå. Den verklighet du upplever saknar helt värde och giltighet i din mognadsprocess. Det finns ingen anledning att vara nyfiken och djupare utforska de tankar och känslor vi fastnat i, det ska bara bort; för det är sjukligt och stört och utan mening.
På det sättet förhåller sig många fånenkla psykologer, läkare och andra, till sin klient vilket är ett oerhört svek, makalöst kränkande och destruktivt. Alldeles speciellt om klienten är ung och på väg att nå fram till avgörande existentiella sanningar om tillvarons beskaffenhet.
