Depression I

Depression är en sjukdom, en affektiv störning. Det skriver de överallt. Mängder finns att läsa om depression; symptom beskrivs och det klargörs hur klinisk depression skiljer sig från lite vanlig nedstämdhet. Distinktionen mellan endogen och reaktiv depression måste väl nu vara förlegad när de till slut
insett att vi är predisponerade till olika känslighet för yttre påverkan. Fånigt, det kunde jag sagt till dem med på en gång. Det beskrivs att egentlig depression kan yttra sig på helt skilda sätt - ibland kan långvarig depression hos män knappt avslöjas alls av deras yttre beteende - diverse teorier och forskning citeras och det tar aldrig slut. Sida upp och sida ner med åsikter och statistik och inlägg och tyckanden.
Som med allt vad gäller vårt psyke, och hur ett liv ska levas, blir folk uppdelade i läger som förfäktar än den ena eller andra förklaringen. De propagerar för en viss behandling och är motståndare till de där andra vilseförda som har en helt annan ståndpunkt.
Jag blir så le på det.

För åtta år sedan presenterades forskning som visade att 60% av de som tar sitt liv antagligen var drabbade av sjukdomen depression. Nu finns annan forskning som menar det snarare är uppåt 90% av de som begår självmord som är kliniskt deprimerade. Jaha, än sen? Vad trodde de? Har det någon betydelse var de lägger sina definitionsgränser och om det kallas det ena eller det andra? Mår man hyfsat och får tillvaron att fungera tar man inte livet av sig. Det fattar ju vem som helst. Det har ingen betydelse om de tycker det faller inom ramen för deras definition av depression eller inte. Finns det någon vinst med att psykologer, psykiatriker och andra leker med sina påhittade avgränsningar för vad våra svårigheter här i livet ska kallas? Får vi någon ny kunskap genom deras lek med definitioner i att tackla problemen eller större förmåga att stötta de som behöver hjälp? Och gynnar det oss att depression nu ska ses som en sjukdom?

De som vunnit på den nya sanningen om depression är läkemedelsindustrin. Ingen annan. Blir du sjuk behöver du piller. Det hörs ju på ordet - så tänker nog åtminstone de flesta - och det var just avsikten. En sjukdom drabbar dig och det finns inte mycket du kan göra åt det när det väl har hänt, annat än att ta din medicin och se tiden an.
Vilka bestämde att att depression ska betecknas sjukdom? Min journalistiska förmåga att söka fakta om detta brister. Det verkar vara en föreställning läkemedelsbolagen ligger bakom och sedan var det plötsligt en sanning för alla och envar. Någon påstår att eftersom det fanns en diagnos i DSM-IV så var det därmed en sjukdom. Det blir ju ren idioti, bara för att det behövs en beskrivning av olika psykiska symtom så är det inte en psykisk sjukdom för det. I DSM-IV beskrivs också exempelvis syskonrivalitet, en diagnos ges; skulle det betyda att detta är en sjukdom där det krävs medicin för att botas?

Vad är förälskelse om inte en affektiv störning? Rationaliteten och ett större perspektiv blir satt på undantag; beslut tas som är allt annat än välgrundade i vem vi vill vara och vad vi strävar efter. Eller? Vi ska kanske hitta det piller som botar även detta så vi alltid kan handla genomtänkt?

Depression skildras som något farligt. Ett mytiskt monster som anfaller oss. Vi kan varken värja oss innan eller klara av att handskas med besten när den satt klorna i oss. Den kan ju också faktiskt döda sitt offer. Klart vi måste skydda oss med ett piller.
Men det hjälper ju inte: en stor andel av de som tar sitt liv är “under vård”, de knaprar redan psykofarmaka för glatta livet.

Det finns ett fundamentalt fel i att se på mänskliga livssvårigheter på detta sätt. Psykiatrin har kört in i en återvändsgränd i sitt sätt att bemöta de som har det tungt. Jag menar att det är farligt att framställa depression som så komplext och svårhanterligt som det ofta görs nuförtiden. Vad de säger är att ditt lidande saknar mening, det är inte värt att vara nyfiken. Och det är ett ytterst destruktivt sätt att förhålla sig till de prövningar vi utsätts för.

Förutom att bilden av oss som offer stärks med föreställningen om depression som sjukdom, ger det enkla psykologer rätten att backa från sitt uppdrag som terapeuter. De har bestämt sig för att det oftast inte ens är värt att behandla depression terapeutiskt och väntar på att psykofarmakan ska göra deras arbete. De rättfärdigar på det sättet sin oförmåga att möta den så kallade depressive vuxne eller tonåringen, sin egen bristande kunskap om hur mening skapas i livet och avsaknad av filosofisk skolning. De unga klienterna på BUP överges av de som är satta att stötta dom.
Antalet självmord bland unga har hållit sig ungefärligt konstant i drygt 40 år, trots att ordinationen av psykofarmaka skjutit i höjden de senaste årtiondena. Slutsatsen är självklar, risken för suicid minskas inte av psykofarmaka, inte i åldersgruppen 16-24. Tvärtom. Fast det har man vetat länge, men relativt få inom psykiatrin verkar bry sig.