Liria Ortiz svarar i DN

En artikel i DN fick mig att reagera. Jag blev så upprörd och rosenrasande att jag skickade ett långt epost till redaktionen, och det händer aldrig annars. Det var svaret Liria Ortiz ger en man när han i en insändare beskriver sin
vanmakt i en hemsk situation.
http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2011/09/23/mina-barn-vill-inte-traffa-mig/
I ett annat sammanhang kom denna artikel upp till diskussion och jag sa då att jag skrivit ett argt mejl till DN. Det väckte viss nyfikenhet och jag blev ställd mot väggen om vad jag tyckte hon borde svarat istället. Frågan förtjänade ju ett svar, men jag hade inget, utan fick i flera dagar fundera innan jag skrev ner följande svar och gav henne (här något omarbetat);
Jag skulle vilja försöka besvara din fråga. Egentligen.
Samtidigt känns det som ett ordentligt svar är ogörligt för mig att skriva. Jag förstår givetvis att Liria Ortiz bemötande av mannen är explosivt för mig då jag ser likheter i mannens berättelse med vad jag varit med om. Nu när jag sitter med facit i hand över följderna av de val jag gjorde i mina försök att handskas med situationen är det omöjligt att bortse från mina självanklagelser över det jag tycker jag borde insett. Min exfrus agerande och hennes påverkan på mina två pojkar var långt mer destruktivt och förödande än jag då begrep. Inte heller förstod jag hur hon hade lyckats manipulera den psykolog min yngste son kom till på BUP. Jag trodde han där skulle få hjälp till mognad och frigörelse från moderns grepp om honom. Tvärtom visade det sig att psykologen var så förförd av min exfrus lögner och verklighetsförvrängning att han i praktiken fungerade som hennes förlängning in i terapirummet, och efter att min yngste son tog sitt liv var psykologen tvungen att censurera i journalen för att skydda moderns uttalanden och sin egen inkompetens.
Vad jag kan tänka någon borde sagt till mig att göra under de år det blev allt värre lämpar sig inte för tryck, dessutom skulle det vara vansinne att påstå att det skulle vara lämpliga råd för någon i motsvarande situation överhuvudtaget.
Så jag smiter från uppgiften att formulera det svar Liria Ortiz borde ha gett honom. Det mäktar jag inte med. Istället tar jag upp några aspekter av hennes svar som jag vänder mig emot och som upprörde mig.

Min uppfattning är att Liria Ortiz inte har begrepp om allvaret i galenskapen hos en sådan moder. I DN har det ändå under det senaste året varit nyhetsartiklar om mödrar som hindrat umgänget med fadern, kidnappat sina barn från fäderna och i vissa fall fört barnet till annat land - ofta under förespegling av misstankar om incest. I alla dessa fall har incestanklagelserna visat sig helt grundlösa och påhittade av modern för att rättfärdiga sitt eget handlande. Detta är också vad jag tror mitt ex gjorde för att min yngste sons psykolog skulle att ta avstånd från mig, vägra lyssna på något jag sa och garva mig rakt i ansiktet efter min sons död när jag ville han skulle förstå moderns personlighetstyp. Ingen skulle klandra en mor för att vilja skydda sitt barn och skulle misstankar om incest vara verkliga är agerandet motiverat. Men misstankarna är inte verkliga, och då menar jag inte bara att de inte har några belägg för misstankar utan att det tänkandet kommer efter driften att fjärma barnet från fadern. Så orsaksförhållandet är omkastat från vad man skulle se som rimligt och normalt. Poängen i detta är att vid polisförhör kan dessa mödrar vara övertygande och tvärsäkra fast de saknar några argument för varför de skulle misstänka något sådant. Så det är inte så enkelt som att de bara ljuger, de har anammat sina egna fantasier för att inför sig själva motivera sitt agerande. Självklart är det sjukligt, men hur går det till?
Den moder mannen beskriver i sitt brev ser sina barn som en förlängning av sig själv. Skildringen visar att alla försök till dialog från faderns sida avfärdats av henne, och även stöd från utomstående har varit resultatlösa i att få modern att ändra attityd. Jag sätter min arm på att kvinnan är oförmögen till självreflektion över sitt agerande, och det hon eventuellt säger för att styrka det rättfärdiga saknar relevans över vad som i verkligheten driver henne. (Brevet går inte in på det). Precis som kvinnorna beskrivna ovan är hennes beteende obegripligt om vi, eller Liria Ortiz, vill tro att hon äger ett rationellt sinne med barnens, sitt eget och pappans bästa för ögonen.
Vi kan kalla det hämnd. Vi kan kalla det illvilja. Det viktiga att förstå tror jag är att drivkraften inte ligger på en medveten nivå hos de här personerna. I sin paranoida uppfattning är alla andra att klandra, fadern och övriga som inte delar hennes bild av situationen. I avsaknad av självdistans måste vi se detta som en empatistörning. Hennes verklighet är den enda sanna och någon insikt om den skada hon tillfogar sina barn i processen saknas fullständigt. Vi kan också vara säkra på att det inte heller finns spår av dåligt samvete över den tragiska och farliga situation hon skapar. Att avgöra hur farlig just hon i brevet är för sina barn är ogörligt då brevet inte tar med hur barnen inskolas i moderns livshållning annat än i relationen till fadern. I förlängningen kan möjligen barnens liv vara i fara. Jag tycker det blir svårt att se detta agerande som något som inte helt tydligt faller inom det narcissistiska spektrumet.

När jag läser artiklar och delar av forskningsresultat om dold (covert) narcissism från USA är det beskrivningen av det oresonliga, empatilösa och det tvärsäkra och, inte minst. den bristande förmågan till självreflektion som är det typiska. Likaså drivs de dolda narcissisterna ofta av hämnd och illvilja mot de som inte uppfyllt förväntningar. Ett agg de endast sällan kan erkänna öppet. En form av narcissistic rage som vanligen är absurt långvarigt och ytterst destruktivt för alla närstående. Det går för det mesta inte att förstå en narcissistisk moders drivkraft utan att ta detta i beaktande ifråga om barn och skilsmässa, agerandet förblir obegripligt utan kunskap om fenomenet. Liria Ortiz verkar inte känna till detta.

Liria Ortiz slår tidigt fast i sitt svar att fadern varit utsatt för psykisk misshandel. Visst, det är bra, alldeles självklart. Däremot tycker jag inte hon på allvar framhåller att detta även är en psykisk misshandel av barnen. Deras barn är hennes verktyg mot fadern. Är inte detta att likna vid fysisk aga eller incest? Varför ska ett sådant övergrepp betraktas mildare? Finns det någon kärlek eller omtanke om barnen i detta, självklart inte, oavsett vad hon själv säger.

Liria Ortiz begär att fadern ska respektera barnens autonomi framöver, att modern gjort det motsatta och konstant kränkt deras integritet lämnar hon därhän. Visst är det bra om man kan undvika att prata ner sin föredetta, men om allt är tillåtet för henne men inget för en själv... Är man tvungen att stödja barnen att se vad de är utsatta för kanske det är just det man måste göra.

I ett par stycken lägger Liria Ortiz fram sina åsikter att fadern bör titta på sig själv. Kanske har han brustit i självhävdelse och självrespekt och själv bidragit till den uppkomna situationen. Det är för mig som att säga till flickan som berättar om gruppvåldtäkten -'men hade du inte lite väl kort kjol när du gick dit?'. Det är Liria Ortiz som inte begriper att i äktenskapet kan man inget göra. Det finns absolut inget sätt att vinna. Det blir bara värre. Försöker man vara snäll och tillmötesgående ser hon ner på en, och allt blir värre. Gör man motstånd och det blir konflikter och drama, då blir allt värre. Inget hjälper, varken familjerådgivning eller terapi förändrar något när man har att göra med en narcissitisk moder. Vanmakten följer en hela tiden, även långt efter skilsmässan. Lägg skulden på förövaren och inte på offret. Det är bristande kunskap som ofta gör att psykologiskt utbildade lägger skuld på den som har att göra med en narcissist, för de fattar vanligen inget om hur dessa människor fungerar. Dessutom klarar de för det mesta inte av att känna igen dessa störda personer när det träffar på dom. De kan tro de är som vi andra, ungefär, och 'det krävs två för att träta' och andra dumheter. Inget kan vara mer fel.
Jag hoppas man någon gång i framtiden förstår mer om hur dessa mödrar fungerar så de kan få hjälp, om möjligt, eller fråntas vårdnaden om barnen. Men klandra inte mannen för kvinnans galenskap.