För 5-6 år sedan kom "Vardagens osynliga våld" av Marie-France Hirigoyen i min hand. Det var en uppenbarelse. Välformulerat beskrevs hur det hade varit att leva med Karin, och vad Ragnar, Tore och jag fortfarande var tvungna att relatera till så gott vi kunde. Som om hon kände
Karin och visste precis - fullständigt häpnadsväckande.
Jag blev hjälpt i att förstå hur jag sats ur spel och försvagats under äktenskapet. De strategier en sådan person använder och de effekter som uppnås gick författarinnan igenom utförligt. Men framför allt, jag får klart för mig varför ingen annan förstår vad jag pratade om när min verklighet beskrivs. Men det är faktiskt svårt att förstå.
När jag efter äktenskapet stegvis klättrar upp till någon normalitet i vardagen - fast jag fortfarande led av att behöva ha med henne att göra - var det chockartat att inse hur sjukt samlivet varit. Mitt eget psykiska sammanbrott i slutfasen av äktenskapet kunde jag se på mer förlåtande gentemot mig själv. Det är så vanligt, det betydde inte alls att just jag var en anmärkningsvärt svag människa.
Jag tror det fungerar på motsvarande sätt för en kvinna som lever med en misshandlande make. Lyckas hon göra sig fri från förhållandet undrar hon senare -' hur kunde jag låta det gå så långt?', 'varför stannade jag i flera år?' , 'hur kunde jag fortsätta tro på kärlek tillsammans med honom?'. Och när uppgivenheten väl kommer, hur blir man så svag att man stannar i alla fall? När kommer övertygelsen om att man faktiskt inte är värd något bättre?
Hirigoyen undviker i bokens titel den term som finns i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som utges av American Psyhiatric Association, för diagnos av dehär personerna. Det är givetvis avsiktligt eftersom hon vet om den förvirring som råder vad gäller narcissism. Och jag har tvekat att ta upp begreppet i min blogg.
Jag hittade fler böcker och forskningsrapporter och lärde mig mer de följande åren. På svenska är det inte mycket som är läsvärt om narcissism - det mesta är bara kliniskt, abstrakt och generellt. Det framgår att de som skrivit det bara rapar upp diagnoskriterierna från DSM-IV i omstöpt form, men egentligen saknar erfarenhet och kunskap om det de beskriver. Det är bara något de läst sig till.
Än har jag inte träffat på någon bättre bok än Hirigoyens bok på svenska. På engelska finns förstås ett helt annat utbud, och mycket finns att hitta på nätet.
De flesta psykologer och psykiater brister i förståelsen av hur utvecklat rollspelet är hos dessa störda personer. Troligtvis har de genom diagnoskriterierna och hur det beskrivs i många böcker fått uppfattningen att det är lätt att identifiera dem. Ofta framställs de som exhibitionistiska och tydliga, medan det i verkligheten bara gäller en liten andel.
Hirigoyen och flera av de främsta med kunskap inom området framhåller istället att de upplevs som normala till 75 procent. Och avvikelsen blir tydlig endast i de nära relationerna - bekanta och vänner har en helt annan bild och ställer sig oförstående till de närståendes upplevelser. De närstående som har den distans som behövs för att ens kunna beskriva det de är med om.
En forskare i USA, jag tror hon var professor i psykiatri, säger att de nästan aldrig upptäcks av psykologiskt utbildad personal på skolor, mottagningar eller sjukhus. Även för de med mer gedigen kunskap är det svårt och ett av de första varningstecknen är att alla nära personer runt den individen mår dåligt, men inte individen själv som är felfri, oförstående och utan ansvar. Så den professorn pekade på att det vanligen är de drabbade som blir behandlade som om de led av en egen patologi, medan den individ som egentligen är galen kommer undan.
I vilket fall kommer jag aldrig förlåta Henrik för hans självgoda attityd och för att han vägrade lyssna på mig.
Tore Abelin 9 juni 1993 - 19 augusti 2009
4 maj 2011
Karin III
För 5-6 år sedan kom "Vardagens osynliga våld" av Marie-France Hirigoyen i min hand. Det var en uppenbarelse. Välformulerat beskrevs hur det hade varit att leva med Karin, och vad Ragnar, Tore och jag fortfarande var tvungna att relatera till så gott vi kunde. Som om hon kände
Karin och visste precis - fullständigt häpnadsväckande.
Jag blev hjälpt i att förstå hur jag sats ur spel och försvagats under äktenskapet. De strategier en sådan person använder och de effekter som uppnås gick författarinnan igenom utförligt. Men framför allt, jag får klart för mig varför ingen annan förstår vad jag pratade om när min verklighet beskrivs. Men det är faktiskt svårt att förstå.
När jag efter äktenskapet stegvis klättrar upp till någon normalitet i vardagen - fast jag fortfarande led av att behöva ha med henne att göra - var det chockartat att inse hur sjukt samlivet varit. Mitt eget psykiska sammanbrott i slutfasen av äktenskapet kunde jag se på mer förlåtande gentemot mig själv. Det är så vanligt, det betydde inte alls att just jag var en anmärkningsvärt svag människa.
Jag tror det fungerar på motsvarande sätt för en kvinna som lever med en misshandlande make. Lyckas hon göra sig fri från förhållandet undrar hon senare -' hur kunde jag låta det gå så långt?', 'varför stannade jag i flera år?' , 'hur kunde jag fortsätta tro på kärlek tillsammans med honom?'. Och när uppgivenheten väl kommer, hur blir man så svag att man stannar i alla fall? När kommer övertygelsen om att man faktiskt inte är värd något bättre?
Hirigoyen undviker i bokens titel den term som finns i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som utges av American Psyhiatric Association, för diagnos av dehär personerna. Det är givetvis avsiktligt eftersom hon vet om den förvirring som råder vad gäller narcissism. Och jag har tvekat att ta upp begreppet i min blogg.
Jag hittade fler böcker och forskningsrapporter och lärde mig mer de följande åren. På svenska är det inte mycket som är läsvärt om narcissism - det mesta är bara kliniskt, abstrakt och generellt. Det framgår att de som skrivit det bara rapar upp diagnoskriterierna från DSM-IV i omstöpt form, men egentligen saknar erfarenhet och kunskap om det de beskriver. Det är bara något de läst sig till.
Än har jag inte träffat på någon bättre bok än Hirigoyens bok på svenska. På engelska finns förstås ett helt annat utbud, och mycket finns att hitta på nätet.
De flesta psykologer och psykiater brister i förståelsen av hur utvecklat rollspelet är hos dessa störda personer. Troligtvis har de genom diagnoskriterierna och hur det beskrivs i många böcker fått uppfattningen att det är lätt att identifiera dem. Ofta framställs de som exhibitionistiska och tydliga, medan det i verkligheten bara gäller en liten andel.
Hirigoyen och flera av de främsta med kunskap inom området framhåller istället att de upplevs som normala till 75 procent. Och avvikelsen blir tydlig endast i de nära relationerna - bekanta och vänner har en helt annan bild och ställer sig oförstående till de närståendes upplevelser. De närstående som har den distans som behövs för att ens kunna beskriva det de är med om.
En forskare i USA, jag tror hon var professor i psykiatri, säger att de nästan aldrig upptäcks av psykologiskt utbildad personal på skolor, mottagningar eller sjukhus. Även för de med mer gedigen kunskap är det svårt och ett av de första varningstecknen är att alla nära personer runt den individen mår dåligt, men inte individen själv som är felfri, oförstående och utan ansvar. Så den professorn pekade på att det vanligen är de drabbade som blir behandlade som om de led av en egen patologi, medan den individ som egentligen är galen kommer undan.
I vilket fall kommer jag aldrig förlåta Henrik för hans självgoda attityd och för att han vägrade lyssna på mig.
Karin och visste precis - fullständigt häpnadsväckande.
Jag blev hjälpt i att förstå hur jag sats ur spel och försvagats under äktenskapet. De strategier en sådan person använder och de effekter som uppnås gick författarinnan igenom utförligt. Men framför allt, jag får klart för mig varför ingen annan förstår vad jag pratade om när min verklighet beskrivs. Men det är faktiskt svårt att förstå.
När jag efter äktenskapet stegvis klättrar upp till någon normalitet i vardagen - fast jag fortfarande led av att behöva ha med henne att göra - var det chockartat att inse hur sjukt samlivet varit. Mitt eget psykiska sammanbrott i slutfasen av äktenskapet kunde jag se på mer förlåtande gentemot mig själv. Det är så vanligt, det betydde inte alls att just jag var en anmärkningsvärt svag människa.
Jag tror det fungerar på motsvarande sätt för en kvinna som lever med en misshandlande make. Lyckas hon göra sig fri från förhållandet undrar hon senare -' hur kunde jag låta det gå så långt?', 'varför stannade jag i flera år?' , 'hur kunde jag fortsätta tro på kärlek tillsammans med honom?'. Och när uppgivenheten väl kommer, hur blir man så svag att man stannar i alla fall? När kommer övertygelsen om att man faktiskt inte är värd något bättre?
Hirigoyen undviker i bokens titel den term som finns i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), som utges av American Psyhiatric Association, för diagnos av dehär personerna. Det är givetvis avsiktligt eftersom hon vet om den förvirring som råder vad gäller narcissism. Och jag har tvekat att ta upp begreppet i min blogg.
Jag hittade fler böcker och forskningsrapporter och lärde mig mer de följande åren. På svenska är det inte mycket som är läsvärt om narcissism - det mesta är bara kliniskt, abstrakt och generellt. Det framgår att de som skrivit det bara rapar upp diagnoskriterierna från DSM-IV i omstöpt form, men egentligen saknar erfarenhet och kunskap om det de beskriver. Det är bara något de läst sig till.
Än har jag inte träffat på någon bättre bok än Hirigoyens bok på svenska. På engelska finns förstås ett helt annat utbud, och mycket finns att hitta på nätet.
De flesta psykologer och psykiater brister i förståelsen av hur utvecklat rollspelet är hos dessa störda personer. Troligtvis har de genom diagnoskriterierna och hur det beskrivs i många böcker fått uppfattningen att det är lätt att identifiera dem. Ofta framställs de som exhibitionistiska och tydliga, medan det i verkligheten bara gäller en liten andel.
Hirigoyen och flera av de främsta med kunskap inom området framhåller istället att de upplevs som normala till 75 procent. Och avvikelsen blir tydlig endast i de nära relationerna - bekanta och vänner har en helt annan bild och ställer sig oförstående till de närståendes upplevelser. De närstående som har den distans som behövs för att ens kunna beskriva det de är med om.
En forskare i USA, jag tror hon var professor i psykiatri, säger att de nästan aldrig upptäcks av psykologiskt utbildad personal på skolor, mottagningar eller sjukhus. Även för de med mer gedigen kunskap är det svårt och ett av de första varningstecknen är att alla nära personer runt den individen mår dåligt, men inte individen själv som är felfri, oförstående och utan ansvar. Så den professorn pekade på att det vanligen är de drabbade som blir behandlade som om de led av en egen patologi, medan den individ som egentligen är galen kommer undan.
I vilket fall kommer jag aldrig förlåta Henrik för hans självgoda attityd och för att han vägrade lyssna på mig.
