1 maj 2011

Karin II

Tänk om det varit över då - att vi helt enkelt kunnat gå åt varsitt håll.
Men mina älskade pojkar var bara elva respektive åtta år vid skilsmässan.
Så ...ett äktenskap är inte över bara för att man skiljer sig,
eller hur. Det är då man plötsligt ska få överenskommelser att fungera, kunna kommunicera med respekt för den andre och vara ärlig och rak. När det finns barn i alla fall - om inte, så är det bara att lämna varandra ifred. Ett litet tag tror jag faktiskt det ska gå att samarbeta, innan jag fattat något alls.

När jag får distans till äktenskapet börjar jag förstå hur sjukt det var att försöka göra Karin nöjd och hur min sårbarhet lett till hennes förakt. Då inser jag också att det inte finns något jag kan göra för att få relationen med henne att fungera, alla relationer är för Karin  en fråga om makt. Antingen anpassar man sig efter hennes önskemål, eller så blir man utsatt för hämnd och vedergällning. I bästa fall är det verbalt med hån, förakt och en kylig attityd gentemot mig. Det svåraste är ändå förtalet om mig som pojkarna utsätts för. Ragnar är ung och har begränsad möjlighet att reflektera över det hon säger. Därmed blir han budbäraren som när pojkarna är hos mig ska lägga fram alla de "sanningar" hans mor tutat i honom. Trots att det gått en tid efter skilsmässan är jag vacklande och har svårt med de ideliga konfrontationerna. Karins förvanskning av verkligheten kan ha fakta i botten, men bäddas in i ett fabulerat sammanhang. Eller också vara försåtliga konstruktioner omöjliga att bemöta. Det är naturligt att som yngre tonåring konfrontera sin farsa, och det blir svårt att klandra Ragnar för att han saknar insikt om hur Karin eldar på det med sina lögner. Fast efterhand kan han ifrågasätta sin mor och själv se hur hon fungerar.

Åren efter skilsmässan är en kamp för att få träffa mina pojkar. För Karin är det självklart att de tillfällen jag ska få träffa pojkarna endast ska anpassas efter hennes arbetsschema. Det innebär att om hon jobbar lite en period får jag inte träffa pojkarna alls, är hon hemma och kan ta hand om dom behövs jag inte. Jag är för henne en barnvakt istället för en far med rätt till umgänge. Dessutom kan Tore och Ragnar inte vara tillsammans utan en vuxen, enligt Karin, så de kan inte ta skolbussen hem till mig och vänta i huset innan jag kommer hem. Under en lång period får jag bara träffa pojkarna hemma hos henne när hon ska jobba natt, en kort stund innan de ska lägga sig jämfört med alla timmar hon får med dom efter skolan under vardagarna.

Det går inte föra ett samtal med Karin som leder någon vart. En rationell kommunikation är en omöjlighet. Inga överenskommelser kan göras som sedan gäller. När Karin pluggar och klagar över hur svårt det är att kunna läsa på kvällarna säger jag -'låt mig få träffa pojkarna så kan du plugga ifred'. Men då får istället hennes mor ta en timmes bilkörning och komma och passa pojkarna de kvällar och nätter då jag kunnat ha dom hos mig. Hon prioriterar det som gör mig illa, även när hon själv inte kan umgås med dom ska de hållas ifrån mig.
Vad som skulle vara bäst för pojkarna saknar betydelse för henne. Hur märkligt det än kan verka är det alltid av större vikt att ha makt. Men senare lär jag mig hur en störd person som Karin fungerar - och då blir hennes agerande förklarat.

1 maj 2011

Karin II

Tänk om det varit över då - att vi helt enkelt kunnat gå åt varsitt håll.
Men mina älskade pojkar var bara elva respektive åtta år vid skilsmässan.
Så ...ett äktenskap är inte över bara för att man skiljer sig,
eller hur. Det är då man plötsligt ska få överenskommelser att fungera, kunna kommunicera med respekt för den andre och vara ärlig och rak. När det finns barn i alla fall - om inte, så är det bara att lämna varandra ifred. Ett litet tag tror jag faktiskt det ska gå att samarbeta, innan jag fattat något alls.

När jag får distans till äktenskapet börjar jag förstå hur sjukt det var att försöka göra Karin nöjd och hur min sårbarhet lett till hennes förakt. Då inser jag också att det inte finns något jag kan göra för att få relationen med henne att fungera, alla relationer är för Karin  en fråga om makt. Antingen anpassar man sig efter hennes önskemål, eller så blir man utsatt för hämnd och vedergällning. I bästa fall är det verbalt med hån, förakt och en kylig attityd gentemot mig. Det svåraste är ändå förtalet om mig som pojkarna utsätts för. Ragnar är ung och har begränsad möjlighet att reflektera över det hon säger. Därmed blir han budbäraren som när pojkarna är hos mig ska lägga fram alla de "sanningar" hans mor tutat i honom. Trots att det gått en tid efter skilsmässan är jag vacklande och har svårt med de ideliga konfrontationerna. Karins förvanskning av verkligheten kan ha fakta i botten, men bäddas in i ett fabulerat sammanhang. Eller också vara försåtliga konstruktioner omöjliga att bemöta. Det är naturligt att som yngre tonåring konfrontera sin farsa, och det blir svårt att klandra Ragnar för att han saknar insikt om hur Karin eldar på det med sina lögner. Fast efterhand kan han ifrågasätta sin mor och själv se hur hon fungerar.

Åren efter skilsmässan är en kamp för att få träffa mina pojkar. För Karin är det självklart att de tillfällen jag ska få träffa pojkarna endast ska anpassas efter hennes arbetsschema. Det innebär att om hon jobbar lite en period får jag inte träffa pojkarna alls, är hon hemma och kan ta hand om dom behövs jag inte. Jag är för henne en barnvakt istället för en far med rätt till umgänge. Dessutom kan Tore och Ragnar inte vara tillsammans utan en vuxen, enligt Karin, så de kan inte ta skolbussen hem till mig och vänta i huset innan jag kommer hem. Under en lång period får jag bara träffa pojkarna hemma hos henne när hon ska jobba natt, en kort stund innan de ska lägga sig jämfört med alla timmar hon får med dom efter skolan under vardagarna.

Det går inte föra ett samtal med Karin som leder någon vart. En rationell kommunikation är en omöjlighet. Inga överenskommelser kan göras som sedan gäller. När Karin pluggar och klagar över hur svårt det är att kunna läsa på kvällarna säger jag -'låt mig få träffa pojkarna så kan du plugga ifred'. Men då får istället hennes mor ta en timmes bilkörning och komma och passa pojkarna de kvällar och nätter då jag kunnat ha dom hos mig. Hon prioriterar det som gör mig illa, även när hon själv inte kan umgås med dom ska de hållas ifrån mig.
Vad som skulle vara bäst för pojkarna saknar betydelse för henne. Hur märkligt det än kan verka är det alltid av större vikt att ha makt. Men senare lär jag mig hur en störd person som Karin fungerar - och då blir hennes agerande förklarat.