Karin I

När jag först träffade Karin för 25 år sedan blev jag imponerad av hennes oberörda sätt att förhålla sig till andra människor. Missförstå mig inte - hon var ytterst charmig, attraktiv och lockande - men det var tydligt att vad andra kände, tyckte och tänkte egentligen saknade betydelse för henne. Vem någon annan var som person saknade relevans för henne om det inte påverkade hennes egna planer. Hon såg sig som en drottning, värd mer än alla andra, och förväntade sig uppskattning, beundran och andras anpassning.
Jag ska inte påstå att jag såg allt så tydligt då, men jag var förförd av intrycket av hennes överlägsna attityd. Att hålla sig själv som så speciell och vara så oberörd av andras känslor upplevde jag, tror jag, som ett tecken på inre styrka.
Och hon ville ha mig i säng - denna drottning - skulle jag då bli kung?

Efter bara kort tid såg jag sidor som komplicerade bilden lite. Både hon och jag hade förhållanden sedan tidigare, men att det skulle bli vi nu - det trodde jag var självklart. Trots att jag var förälskad så tyckte jag vi skulle vara lite rationella också, vad vill vi ? passar vi ihop och hur ser vi på framtiden? Men det var så svårt att nå henne, vem var personen bakom den förföriska ytan? Som ett skogsrå var hon.
Och hon ljög - om stora viktiga saker och små bagateller. Men jag kämpade på, troviss om att jag med min hängivenhet skulle övervinna alla hinder, nå henne - det hos henne som behövde utvecklas skulle läkas av min kärlek när hon släppt in mig.

Ju mer jag kämpade, desto mer förälskad blev jag. Själv hade jag inte begrepp om att jag såg kärlek som kamp, jag var inte medveten om den inre sammanblandningen. Kärlek är tung, jobbig och en jädra massa snackande - för så såg det ut hemma där jag växt upp. Det är då det är på riktigt. Trodde jag.

Till slut fick jag Karin gå med på att gifta sig med mig. Ett tag kunde jag lura mig själv med att nu hade jag vunnit henne. Nu är jag vald. Nu kommer hon älska mig.
Ha ha.
Jag är så blind.

Först ungefär två år efter att skilsmässan är klar vågar jag erkänna inför mig själv att jag egentligen aldrig var älskad. Men det är inte för att jag borde varit någon annan, att det är något fel på mig - som hon tränat mig att tro.
När vi skiljs är jag ett vrak, utan tro på mig själv. Uppgiven och rädd att hon kommer hålla våra pojkar ifrån mig. Rädd för allt : rädd för kvinnor och livet i stort.
Det tog åtminstone två år innan jag börjar förstå vad som hänt, hur det kunde ske - och det går hand i hand med att inse vad för slags person Karin är.
Äktenskapet var för jävligt och blev allt sämre. Men efter två år är jag är glad jag klarat mig och kan resa mig lite, få lite hopp och framtidstro, trots att jag får träffa pojkarna så lite.
Än vet jag inte att helvetet knappt har börjat.