Citalopram / Cipramil / Celexa

I Sverige har Lundbeckstudien av psykiatriprofessor Anne-Liis von Knorring fått mycket liten uppmärksamhet. Studien inleddes av von Knorring på uppdrag av läkemedelsbolaget Lundbeck 1996 och avslutades runt år 2000. Slutsatsen i studien är klart negativt för effektiviteten av Citalopram för de under 24 år. Det är till och med så att risken för suicid och suicidala tankar var större hos de yngre än om patienterna bara fick placebopreparat.
Lundbecks samarbetspartner Forest gömde undan studien och blev senare åtalade av det amerikanska justitiedepartementet för mörkläggning, mutor och illegal marknadsföring.
I USA är numera drogen försedd med en "black-box"-märkning för att fästa uppmärksamheten på den ökade suicidrisken för de under 24 år; endast om det är kliniskt försvarbart, och under nogrannt kontrollerade former, bör drogen ges till yngre patienter.
I Sverige däremot har professor Anne-Liis von Knorring och hennes medarbetare barnpsykiater Gunilla Olsson ivrigt förespråkat värdet av psykofarmaka för barn. Stick i stäv med resultatet av sin studie har de påstått att medlet har effekt utan allvarliga biverkningar och fungerar lika bra för tonåringar som för vuxna.
Dessa lögner kunde fortgå under flera år eftersom de undvek att offentliggöra sin undersökning, först i juni 2006 publicerades studien som visade vilket vågspel det är att ge psykofarmaka till barn.
Så... har von Knorring och Olsson behövt stå till svars för sina medvetna lögner efter det avslöjandet? Nej, inte på minsta vis. Tvärtom är det fortfarande folk som lyssnar och tror på det de säger. Sug på den du.

Enligt Socialstyrelsens direktiv ska psykofarmaka ses som en sista utväg vid behandling av minderåriga. Men på BUP tänker man annorlunda.
När jag först läste journalanteckningarna om Tore antog jag att hans "behandling" var ett undantag från praxis. Jag trodde att just Tore råkat hamna hos en inkompetent terapeut som saknade både den nyfikenhet och den ödmjukhet som behövs för att vilja sätta sig in i någons livsvärld. För någon egentlig terapi var det ju aldrig fråga om, mest helt ytliga samtal och biljardspelande.
När jag på nätet började läsa om andras erfarenhet av BUP och vad deras barn blivit utsatta för visar det sig snarare vara den vanligaste behandlingsformen. Endast ytliga samtal med psykolog, plus ordentliga doser psykofarmaka. Ett egentligt terapeutiskt arbete med ungdomarna är det ytterst sällsynt någon försöker genomföra.

Varken behandlande psykolog, Henrik, eller den unga läkaren som skriver ut drogen till min son, ansåg det värt att ta någon kontakt med mig. Jag var vårdnadshavare och Tore endast 15 år. Men för att konferera med mig om Tores behandling saknar de all motivation. Vad jag skulle tycka var tydligen helt betydelselöst. För endast modern sitter inne med sanningen och rätten till alla beslut. Endast modern har de kontakt med. Samma moder som isolerat honom från sin bror och sin far, samma moder som uppmuntrat till ett konstant dator/tv-spelande dygnets alla vakna timmar.
Trots den ökade risken för suicid kan de gå veckor utan att Tore träffar Henrik.
Är det en kontrollerad miljö?
Hur skulle det kunna vara kliniskt försvarbart?