Amor fati

Längre fram kanske det gör mindre ont. Så måste det väl ändå vara?
Men amerikanerna har så märkliga ideér - att målet ska vara 'closure' och 'forgiveness' om allt. Dumheter.
Givetvis definierar Tores död mig resten av livet. En händelse av den tyngden måste införlivas, genomlidas och bli en del av en själv, precis som giftermål, skilsmässa och graviditet/förlossningar förstås. Inte genom ett enkelt orsak-verkan samband, för det tar sig olika uttryck efter förmåga och karaktär.

Innan min älskade pojke la sig framför tåget hade jag tankar på att jag skulle tatuera mig med "amor fati" på armen.
Jag såg det som den viktigaste slutsatsen så långt i mitt liv.
Och nu ? Vissa tillfällen tänker jag -'Vansinne, hur ska jag kunna ha uppmaningen att älska sitt öde på armen nu, detta är ju det värsta som kunde hända i mitt liv??'
Men uttrycket går djupare än så. Det handlar inte om att tycka allt är
underbart som händer i ens liv, det vore ju idioti. Vad det innebär är att betona sitt eget ansvar i förhållande till ödet. Att inte vara offer utan se sig som den som väljer hur jag förhåller mig till mitt öde, vad det är att vara människa.
Livet lär mig vad det är att vara människa.
Vi människor tror ibland att vi kan välja bort smärtan i våra liv. Och vi kan tro att livet ska ha en inbyggd rättvisa. Eller att vi kan vara lyckliga jämnt, som verkar vanligt nu.
Och vi kan tro vi har kontroll på tillvaron. Numer är det nästan en hälsningsfras att höra någon säga de har koll på läget, vilket jag alltid tyckt lät synnerligen naivt.
Sådant som kan låta banalt ; hur skört livet är, hur lite kontroll vi har, att värdet av det ljusa i livet får större kraft när skuggorna visar sig, att vi ska känna tacksamhet för det vi får osv. Allt sådant blir kanske till en upplevd verklighet istället för klyschor, om jag kan/orkar ta till mig sanningen om vad det är att existera som människa, att vara till.

Vi lever alla i förhållandet mellan vilka vi väljer att vara och vilka vi skulle kunna vara. Förfelar jag mina möjligheter? Vem hade jag kunnat vara om jag tagit tillvara mina utvecklingmöjligheter, min potentia ?
Att Tore tog sitt liv hade kanske inte hänt om jag gjort andra val, varit någon annan.
Denna skuld är reell. Det rör sig inte om skuldkänslor som borde rensas bort på amerikanskt manér.
Skulden finns som ett villkor i att vara människa. Dels inför oss själva och dels vilka vi kan/kunde vara i relation till våra medmänniskor. Den är normal och sund. Jag tror inte man ska försöka hålla upplevelsen av denna skuld ifrån sig, då blir det neurotiskt.

Ingen av oss förverkligar alla våra möjligheter, vi har vår begränsade blick och får leva med de val vi gör. Vi är tvungna stå för de val vi gjorde, vilka vi valde att vara. När någon nära dör blir denna skuld så tydlig. Alla våra brister och tillkortakommanden.
Att acceptera detta ser jag som en del av 'amor fati'.
Vilket möjligen leder det till en ödmjukhet inför andras och egna ofullkomligheter.
Det är så lätt att i backspegeln tänka på allt jag borde gjort, och livet kan inte levas baklänges. Så var det inte tänkt.
Vanmakt och hopplöshet blir resultatet om jag tänker fel och försöker hålla skulden ifrån mig, om jag fastnar i tankar att jag borde kunnat se det jag inte såg, borde vetat det jag inte visste och borde varit en annan än den jag valde att vara.
Men jag är bara människa.