Få kan se de personlighetssstörda individerna i sin omgivning. Att sakna empatisk förmåga, eller att till och med vara utan samvete, måste väl betyda att man är kriminell och antagligen redan sitter i fängelse. Eller intagen någonstans i alla fall.
Visst kan Sigrid verka lite underlig, hon får aldrig en relation att fungera någon längre tid och varför hennes första man inte fick träffa sin son efter skilsmässan gick inte att begripa sig på riktigt. Men han kanske var just så farlig som hon beskrev honom, fast jag hade snarare upplevt honom som alltför snäll och tillmötesgående. Att det var någon hämndaktion mot exmannen tror jag inte alls på, som du säger. Ingen normal människa skulle vilja göra en annan människa så illa och beröva pojkens hans far om det inte fanns ett vettigt skäl. Det är inte lätt att veta och även om man inte lär känna henne riktigt, kommer henne inpå livet sådär, så är hon trevlig och charmig för det mesta. Bara man inte ifrågasätter något hon gjort eller vill att hon ska förklara sig så fungerar umgänget utmärkt, det är ju bara sådan hon är. Lite känslig antar jag. Men hon är knappast störd på något sätt, det är löjeväckande att påstå.
Och Lennart är bara slö och oföretagsam egentligen. Lite konstigt är det att han aldrig engagerade sig i döttrarna under uppväxten. Han bidrog givetvis till att försörja familjen, förut när han arbetade, och skjutsade flickorna ibland till skolan eller aktiviteter. Men ändå var det som han inte var nyfiken på vilka de är, han samtalar aldrig med dem och han vet inget om vad de tycker och tänker. Naturligtvis behövde han prioritera arbetet för att kunna avancera och det tog det mesta av hans energi, inte konstigt att han mest fastnade framför TVn när han kom hem. Fast detdär märks väl mer nu när han går hemma efter att han fick sparken. Nu har han tid att vara med dem mer, fast allt han gör är att håglöst skrota för sig själv, som om han saknade förmåga att skapa mening i tillvaron. Det är synd om honom som förlorade sitt högavlönande arbete, det var hans allt, så jag tror han antagligen är deprimerad. Att du menar att han är empatistörd är verkligen överdrivet, som om han var farlig på något vis.
De svarta personligheterna är osynliga för de flesta människor. Få kan se vare sig sociopaten, psykopaten eller narcissisten när de träffar på dem i sin vardag. Likheterna mellan dessa störningar är större än vad vi vill tro, de tillhör samma familj. En del anser att sociopat och psykopat är samma sak och många menar det endast är narcissisten som själv lider av sin störning. En uppdelning kan göras mellan samvetslösheten hos psykopaten och narcissistens bristande empatiska förmåga. Men hur mycket samvete kan man ha utan empatisk förmåga? Och påståendet att sociopaten inte far illa av att sakna förmåga till kärleksfull anknytning till andra människor är detsamma som att säga vi alla skulle ha det bättre som sociopater, utan upplevelse av medmänskliga skyldigheter skulle vi vara fria. En grotesk och felaktig föreställning. I verkligheten finns ingen knivskarp åtskillnad, diagnoserna är hypotetiska konstruktioner. Variationen är stor och varje person måste bedömas individuellt.
När du själv förstår att någon i din närhet är personlighetsstörd blir andras blindhet så tydlig. Efter ett tag inser du att endast ett fåtal begriper vad du talar om, de som själva lyckats se och avslöja den sanna naturen hos någon de trodde var normal. Men för de flesta andra är dessa människor osynliga, det existerar nog egentligen inte. Eller om de nu finns så är de inte mitt ibland oss andra i alla fall, och inte så många att jag behöver kunna känna igen dem. Ingen jag känner är så störd i alla fall. För om det är onda människor du pratar om så sitter de ju bakom lås och bom förstås, eller hamnar där snart. Att det endast är en bråkdel av alla personlighetstörda som är så missanpassade att de blir öppet kriminella har de ingen kunskap om. Vidare är det så vanligt med personlightsstörningar att alla kan vara övertygade om att det finns minst en sådan individ i deras bekantskapskretsen.
En del av förklaringen till osynligheten är vår benägenhet att tillskriva andra människor de drivkrafter vi själva styrs av, och ursäkta allt som rimmar illa med den föreställningen som misstag. Fast det är också där vi kan stanna upp och upptäcka sanningen om dem. Kan vi vara den objektiva iakttagaren till ett visst agerande och erkänna att motivationen till det vi ser är fullständigt obegriplig kan vi avslöja den personlighetsstörda individen. Det du ser kommer avfärdas och du uppmanas att inte svänga dig med termer som kräver diagnos av legitimerade. Detta är självklarheter och hjälper dem att förbli osynliga för de flesta. Ytterst få personlighetsstörda får någonsin en diagnos och psykiatriker och psykologer är tämligen ointresserade av människor som på ytan får sina liv att fungera. Det är deras offer som söker stöd och bemöts som psykiskt sjuka personer inom den psykiatriska verksamheten, sällan de personlighetsstörda själva.
Läs Felicias bok om sin mor. Otroligt välformulerat beskrivs vad hon varit med om och boken recenserades 2012 som om det endast var ett ofördelaktigt subjektivt perspektiv. Som om den som läste inte alls fattade verkligheten i det hon skildrar. Det fanns till och med de som ifrågasatte att boken skrivits och utgivits, sådant bör hållas privat. Inte en endaste sakkunnig ställer upp i media och säger att det faktiskt finns personer som är såhär och det har ett namn. Hur skulle de kunna? Modern har ingen diagnos och kommer givetvis aldrig att få det. Det blir sedan skrattretande när modern i Skavlan ska försvara sig och uppvisar så många typiska kännetecken. En demonstration av hätsk ilska och aggresivitet, ingen sorg över den dåliga kontakten med dottern, helt renons på empatisk förmåga och inlevelse, total avsaknad av självreflektion, förvirrade argumentationer och låst självrättfärdighet. Inte minsta försök att överbrygga klyftan, att nå och förstå dotterns upplevelser och läka relationen. Exakt så som en sådan person fungerar. Även om det fanns personer som reagerade på moderns olämpliga hållning i programmet, och senare i svarsboken, var det ingen som begrep vad de sett. På det sättet förblir de osynliga och allmänheten får aldrig kunskap om varken vad denna störning heter, vad den medför i störd livshållning, hur närstående drabbas eller hur vanligt det är. Så de som läst boken och sett programmet är fortfarande lika okunniga och kan inte avslöja den störde person de träffar i sin vardag. På liknande sätt bemöttes Leif GW Perssons självbiografiska bok där han har en utmärkt beskrivning av sin störda mor. Recensenter ondgjorde sig över det kvinnofientliga anslaget utan att begripa att det faktiskt finns kvinnor som är just på det sättet, och att det har ett namn.
Visst kan Sigrid verka lite underlig, hon får aldrig en relation att fungera någon längre tid och varför hennes första man inte fick träffa sin son efter skilsmässan gick inte att begripa sig på riktigt. Men han kanske var just så farlig som hon beskrev honom, fast jag hade snarare upplevt honom som alltför snäll och tillmötesgående. Att det var någon hämndaktion mot exmannen tror jag inte alls på, som du säger. Ingen normal människa skulle vilja göra en annan människa så illa och beröva pojkens hans far om det inte fanns ett vettigt skäl. Det är inte lätt att veta och även om man inte lär känna henne riktigt, kommer henne inpå livet sådär, så är hon trevlig och charmig för det mesta. Bara man inte ifrågasätter något hon gjort eller vill att hon ska förklara sig så fungerar umgänget utmärkt, det är ju bara sådan hon är. Lite känslig antar jag. Men hon är knappast störd på något sätt, det är löjeväckande att påstå.
Och Lennart är bara slö och oföretagsam egentligen. Lite konstigt är det att han aldrig engagerade sig i döttrarna under uppväxten. Han bidrog givetvis till att försörja familjen, förut när han arbetade, och skjutsade flickorna ibland till skolan eller aktiviteter. Men ändå var det som han inte var nyfiken på vilka de är, han samtalar aldrig med dem och han vet inget om vad de tycker och tänker. Naturligtvis behövde han prioritera arbetet för att kunna avancera och det tog det mesta av hans energi, inte konstigt att han mest fastnade framför TVn när han kom hem. Fast detdär märks väl mer nu när han går hemma efter att han fick sparken. Nu har han tid att vara med dem mer, fast allt han gör är att håglöst skrota för sig själv, som om han saknade förmåga att skapa mening i tillvaron. Det är synd om honom som förlorade sitt högavlönande arbete, det var hans allt, så jag tror han antagligen är deprimerad. Att du menar att han är empatistörd är verkligen överdrivet, som om han var farlig på något vis.
De svarta personligheterna är osynliga för de flesta människor. Få kan se vare sig sociopaten, psykopaten eller narcissisten när de träffar på dem i sin vardag. Likheterna mellan dessa störningar är större än vad vi vill tro, de tillhör samma familj. En del anser att sociopat och psykopat är samma sak och många menar det endast är narcissisten som själv lider av sin störning. En uppdelning kan göras mellan samvetslösheten hos psykopaten och narcissistens bristande empatiska förmåga. Men hur mycket samvete kan man ha utan empatisk förmåga? Och påståendet att sociopaten inte far illa av att sakna förmåga till kärleksfull anknytning till andra människor är detsamma som att säga vi alla skulle ha det bättre som sociopater, utan upplevelse av medmänskliga skyldigheter skulle vi vara fria. En grotesk och felaktig föreställning. I verkligheten finns ingen knivskarp åtskillnad, diagnoserna är hypotetiska konstruktioner. Variationen är stor och varje person måste bedömas individuellt.
När du själv förstår att någon i din närhet är personlighetsstörd blir andras blindhet så tydlig. Efter ett tag inser du att endast ett fåtal begriper vad du talar om, de som själva lyckats se och avslöja den sanna naturen hos någon de trodde var normal. Men för de flesta andra är dessa människor osynliga, det existerar nog egentligen inte. Eller om de nu finns så är de inte mitt ibland oss andra i alla fall, och inte så många att jag behöver kunna känna igen dem. Ingen jag känner är så störd i alla fall. För om det är onda människor du pratar om så sitter de ju bakom lås och bom förstås, eller hamnar där snart. Att det endast är en bråkdel av alla personlighetstörda som är så missanpassade att de blir öppet kriminella har de ingen kunskap om. Vidare är det så vanligt med personlightsstörningar att alla kan vara övertygade om att det finns minst en sådan individ i deras bekantskapskretsen.
En del av förklaringen till osynligheten är vår benägenhet att tillskriva andra människor de drivkrafter vi själva styrs av, och ursäkta allt som rimmar illa med den föreställningen som misstag. Fast det är också där vi kan stanna upp och upptäcka sanningen om dem. Kan vi vara den objektiva iakttagaren till ett visst agerande och erkänna att motivationen till det vi ser är fullständigt obegriplig kan vi avslöja den personlighetsstörda individen. Det du ser kommer avfärdas och du uppmanas att inte svänga dig med termer som kräver diagnos av legitimerade. Detta är självklarheter och hjälper dem att förbli osynliga för de flesta. Ytterst få personlighetsstörda får någonsin en diagnos och psykiatriker och psykologer är tämligen ointresserade av människor som på ytan får sina liv att fungera. Det är deras offer som söker stöd och bemöts som psykiskt sjuka personer inom den psykiatriska verksamheten, sällan de personlighetsstörda själva.
Läs Felicias bok om sin mor. Otroligt välformulerat beskrivs vad hon varit med om och boken recenserades 2012 som om det endast var ett ofördelaktigt subjektivt perspektiv. Som om den som läste inte alls fattade verkligheten i det hon skildrar. Det fanns till och med de som ifrågasatte att boken skrivits och utgivits, sådant bör hållas privat. Inte en endaste sakkunnig ställer upp i media och säger att det faktiskt finns personer som är såhär och det har ett namn. Hur skulle de kunna? Modern har ingen diagnos och kommer givetvis aldrig att få det. Det blir sedan skrattretande när modern i Skavlan ska försvara sig och uppvisar så många typiska kännetecken. En demonstration av hätsk ilska och aggresivitet, ingen sorg över den dåliga kontakten med dottern, helt renons på empatisk förmåga och inlevelse, total avsaknad av självreflektion, förvirrade argumentationer och låst självrättfärdighet. Inte minsta försök att överbrygga klyftan, att nå och förstå dotterns upplevelser och läka relationen. Exakt så som en sådan person fungerar. Även om det fanns personer som reagerade på moderns olämpliga hållning i programmet, och senare i svarsboken, var det ingen som begrep vad de sett. På det sättet förblir de osynliga och allmänheten får aldrig kunskap om varken vad denna störning heter, vad den medför i störd livshållning, hur närstående drabbas eller hur vanligt det är. Så de som läst boken och sett programmet är fortfarande lika okunniga och kan inte avslöja den störde person de träffar i sin vardag. På liknande sätt bemöttes Leif GW Perssons självbiografiska bok där han har en utmärkt beskrivning av sin störda mor. Recensenter ondgjorde sig över det kvinnofientliga anslaget utan att begripa att det faktiskt finns kvinnor som är just på det sättet, och att det har ett namn.
