Den 19 augusti åkte Ragnar och jag på eftermiddagen till Tores gravplats. Vi pratade knappt alls på tåget dit, när vi var där eller på bussen hem. På dagen exakt två år sedan Tore la sig på rälsen med ryggen mot tåget. Han dog ögonblickligen,
så det kan inte gjort ont. Min lille pojke.
Jag drar mig för att kalla det att han "valde" att ta sitt liv. Det går inte se det så, tycker jag. Han måste väl ha sett det som att han var utan valmöjligheter, fullständigt uppgiven inför livet. Inte väljer man döden om det finns en upplevelse av att välja. Eller jag vet inte - ändå är det ju ett beslut, ett brutalt beslut bort från smärta som, just då, sågs som den enda vägen för honom.
Han sa han bara skulle gå ut till skogen en stund.
På hösten 2009 kunde Tore få börja på Ungdomscentrum, UC. Eftersom betygen från högstadiet var dåliga och ofullständiga fanns inte många andra möjligheter. Där fanns resurser för att läsa in det som fattades för att senare slussas in på den vanliga gymnasieskolan. Men där fanns också tonåringar han inte kände vilket Tore tyckte kunde vara skrämmande. Ragnar hade pratat med Tore om detta eftersom han kände några som gick där, han strävade efter att Tore skulle förstå att han skulle vara skyddad av att vara hans lillebror. De var inte så farliga alls, tvärtom skulle de säkert stötta honom och känna ansvar för honom. Fast Tore var tveksam. Ragnar pratade med Karin om att han kunde följa med på ett besök på UC med Tore, som en introduktion på stället, snacka med de han kände och avdramatisera det hela på det sättet inför Tore.
Därför var det viktigt för Karin att Ragnar inte skulle få följa när Tore besökte UC. Istället såg hon till att Henrik, som aldrig ifrågasatte hennes motiv överhuvudtaget, följde med så att allt kunde gå planenligt.
När de kommer hem därifrån triumferar Karin inför Ragnar att Tore bestämt sig för att inte gå på UC. Han ska istället fortsätta vara isolerad i hemmet framöver och Henrik stödjer detta helt. Hon glädjer sig över att ha lyckats och kastar det i ansiktet på Ragnar. Han blir provocerad av detta, han som älskar sin bror och vill att han ska vilja möta livet igen. Hennes glädje är pervers. Ragnar minns hur han själv var isolerad i hemmet och rädd för allt och alla några år tillbaks, han vet vad som krävs för att finna glädje och mening i tillvaron, att man måste våga. Hur han än skulle kunnat formulera detta då inför sig själv. Han inser att varken Karin eller Henrik egentligen vill Tore väl, eller att Henrik är lurad av Karin, och ifrågasätter deras slutsats.
Att ifrågasätta en narcissist är att öppna en fördämning. Karin iscensätter ett storartat gräl med Ragnar, vilket hon trappar upp till skrikande utfall och att Ragnar ska försvinna från lägenheten. Det viktigaste för henne är att inför sig själv och Tore visa att Ragnar är en stor skurk som kräver något oerhört av stackars lilla Tore. Att Tore upplever dessa scener skrämmande är inte något som får henne att ändra sitt beteende, snarare ses det nog som ändamålsenligt när nu Ragnar i hennes raseri ska framställas som en destruktiv kraft. Hennes agerande är sjukligt självcentrerat, egentligen bryr sig Ragnar mer om Tore och känner mer vad han behöver än hon har förmåga till. Hon saknar helt självdistans och hennes förvrängda bild av världen ska pådyvlas alla, oavsett konsekvenser.
Sen åkte hon till jobbet.
I korthet är detta upptakten till vad som blir Tores sista dag i livet.
